Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
36 | CLAES ANNERSTEDT.
hans vilja än var, förmådde den ej betvinga de krafter, som
nu lössläppts. Aldrig har han dock varit större än i dessa
motgångens dagar, då efter det förkrossande nederlaget vid
Nördlingen allt syntes vilja gå i stycken, och Tysklands
protestantiska ständer, hvilka dock utgången närmast rörde,
modlöst och handlöst släppte saken. Han stod lika upprätt
och fast, medan kring om honom den ena förhoppningen,
det ena stödet ramlade efter det andra. Hvilken motsats
till den allmänna fegheten och själfviskheten erbjuda ej hans
ord till svenska rådet, att ehuruväl han förut vid åsynen af
sydtyska förbundets egoism, tröghet och brist på offervillighet
varit betänkt på att nedlägga sin plats som direktor öfver
ett förbund, som icke kunde bestå, har han dock efter olyc-
kan vid Nördlingen icke velat göra det, då det icke kunde
ske med ära eller utan fäderneslandets och hans egen disre-
putation. Och han lemnade icke sin post, förr än de syd-
tyska ständerna alldeles gifvit sin egen sak i sticket. Ingen-
ting kan bättre åskådliggöra hans fasthet än det sätt, hvarpå
han, midt i denna egna stora nöd, sökte förhindra den hem-
mavarande regeringen att, vid den förnyade underhandlingen
med Polen, af missmod och svaghet eftergifva af Sveriges
rätt och intressen mera än nödigt var. Vid underrättelsen
att det ändock skett skref han till sonen, som däri tagit del,
de bittra orden: »Det grämer och förtretar mig högligen, att
jag måst upplefva den dag, då mitt folk så hasteligen för-
gätit deras konungs dygd och höga mod samt det anseende
han oss i världen förvärfvat.>
Med samma ståndaktighet och mod såg han krigets väx-
lingar hota att kasta öfver ända äfven i Nordtyskland allt,
som återstod af Gustaf Adolfs verk. Endast steg för steg
och inför oemotståndlig öfvermakt gaf han vika, men aldrig
längre än som med Sveriges välfärd var i hans ögon fören-
ligt. Att förtvifla om en rättvis sak, lägga händerna i skötet
och såsom så många gjort låta olyckan utan motstånd gå
fram öfver sig och fäderneslandet, det var ej efter hans sinne
och art. Det var denna fasthet, som räddade det verk, Gu-
staf Adolf gifvit honom i händer.
Då han om sommaren 1636 återvände till Sverige efter
en tioårig frånvaro, var det icke därför. att han förlorat modet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
