Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TAL VID NORDISKA FESTEN I LUND. 145
Vi se oss omkring och tro, att alla liksom vi hafva känt honom
och hört honom här. Och dock är det redan inemot en
mansålder, sedan denna stämma upphörde att här ljuda. —
Så mäktigt var det intryck, hans gåfva, hans personlighet
gjorde, så outplånligt.
Det var den tid, då talaren af naturens begåfning såsom
ingen, Johan Henrik Thomander, improvisatören med den
oändliga rikedomen, vid hvars läppar, då han talade, tankarna,
ögonblickets vingade genier, liksom trängdes för att jublande
alla få vara med och lyftas på den böjliga röstens klangvåg,
— det var den tid, då han möttes här vid våra fester med
talaren af ädel konst, Carl August Hagberg, han, hvars oför-
gätliga stämma ännu ljuder liksom ur fjärran. Emellan dem
stod Vilhelm Erik Svedelius. Emellan deras stämmor ljöd
hans med den djupa klangen och de djupa allvarliga orden
— en malmfyld klockton, som klingar öfver nejden någon
vinterdag. Hvem af oss har väl ännu glömt de stora talen,
han höll här på våra nordiska fester, talet för minnet och
löftet 1857, för Gustaf Vasas, Karl X:s och Magnus Stenbocks
minne 1860, vid konung Oskars död, eller det lilla, pärlan,
talet för kvinnan 1859.
Den nordiska festen var Svedelii stora dag i Lund; han
var dess medelpunkt. Herskare i talarestolen med sitt ords
sympatiska makt, drog han blickarna sedan med sig, hvar-
hälst han kom, antingen han stod i åhörareskaran, vänligt
lyssnande till talarstolens unga debutanter, eller han rörde
sig med breda later utmed borden. Då gaf han sig i all
den egendomlighet och originalitet, som tillhörde honom,
följande de växlande stämningarna i sitt sinne. Plötsligt flög
ett solsken öfver anletet: det betydde, att han mött ett godt
intryck från talarestolen eller ett gladt ifrån borden. Och
molnen foro väl också öfver denna panna, allt efter som
tankar och stämningar därinom gingo sin gång. Då log han
också för sig själf eller med andra dessa stora, goda löjen,
som kommo återklingande från ett hjärtas guldgrund, och
stundom liksom försvann han i denna frånvaro från sig själf,
hvilken af dem, som ej kände honom, så ofta blef missupp-
fattad. Ty frånvarande var han visserligen för sig själf, men
han syates blott frånvarande från andra. Allt omkring honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
