Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GENERAL BOULANGER. 169
I.
Fransmannen är framför allt svartsjuk om friheten att
välja sig en herre». Att detta fina och kvicka omdöme af
Ludvig XIV:s samtida, Saint-Evremond, ännu den dag i dag
eger sin giltighet, tyckes framgå ur det moderna Frankrikes
historia. Både Napoleon I och Napoleon III vordo hvar och
en för sig genom ett plebescit och flera millioner fransmäns
röster erkända för Frankrikes herskare. Den förstnämnde
vardt det hufvudsakligen genom sitt italienska fälttåg, detta
krigskonstens mästerstycke, och freden i Campo Formio.
Sig själf hade han härigenom gjort till den berömdaste man
på sin tid och Frankrike till den första makt i världen. Hans
ära fick ytterligare en ny och underbar glans, då han »seg-
rande gick fram i solens länder, och tempel fick vid gamla
Nilens stränder och hette Kebir eller eldens far.> I honom
gjorde franska folket en stor man till herskare öfver den
helige ELudvigs och Ludvig XIV:s rike. Som kejsare fylde
han än mera världen med dånet af sitt namn. Detta namn,
i förening med den glans och den ära han spridt öfver
Frankrikes vapen, var den trollkraft, som dref franska folket
att gifva brorsonen kejsarkronan.
Men när Napoleon III fallit på sina gärningars lön. och
Frankrike åter blifvit republik, hoppades mången, att friheten
skulle få slå fast rot i Frankrike. Ingen man var nu genom
sin storhet eller sin ära, eller ens genom sitt namn, farlig
för friheten och republiken. >»Ty», sade Frankrikes störste
statsman, Adolphe Thiers, »det fins blott en tron, men tre
pretendenter, och vi må därför göra ett ärligt försök med
republiken.» Men samme man sade också: »republiken måste
vara konservativ, eller också skall den icke vara». I våra
dagar tyckes dock ingen vilja detta, och därför ser det också
illa ut för republiken. Men ännu ödesdigrare för den samma
vore det, om den nu skulle komma att dö en naturlig död.
Någon större fara skulle knappast kunna hota denna stats-
form, än om den på ett lagligt sätt svunne hän. Under Eu-
ropas nuvarande politiska ställning skulle detta kunna blifva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
