Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
210 NILS ERDMANN.
Böjelsen för att iakttaga, att på detta sätt göra studier
är så inrotad hos Daudet, att den nästan kan kallas medfödd.
Redan då han var tio år hade den utvecklats till mani,
och under vistelsen i Lyon »studerade>» han så ifrigt, att hans
föräldrar måste ingripa och stäfja observationslusten !.
Hur bär han sig då åt, när han samlar sitt material, det
första råa utkastet till den bok, han ämnar skrifva? Hvar
får han den ram, där han infattar sina albumblad? Själf ger
han oss svaret i »Historien om mina böcker», om Fromont,
lille parfveln, Tartarin, Jack, en egendomlig historia, som in-
för oss i hans verkstad.
Jack, ’den stackars Jack, var en ung Raoul D., en tjuguårig
yngling, som författaren lärde känna. : 1868 bodde han nära
Champrosay ?, ensam i ett stort hus, lungsiktig och utmattad.
Här lefde han en tid för att hvila sig och få krafter; hans
natur var allt för svag för en maskinarbetares lif. Han blef
omhuldad af Daudet, blef en daglig gäst i hans hus, fick
tillfredsställa sin vetgirighet i skaldens bibliotek, låna böcker,
hvilka han läste under hostanfallen om nätterna, och berätta
sin historia, stackars Jacks dystra saga. Kärleken till modern
— romanens Ida de Barancy — dref honom understundom
att gå sex mil för att träffa henne. Ingenting kunde rubba
denna outsägliga ömhet, hvarken hennes uppgifter om fadern,
hvilka skiftade — än var han en markis, än en officer —
eller bristen på karaktär, eller hans lif, som hon ödelagt.
Alltid var han redo att söka ursäkta hennes fel, och när han
intogs på lasarettet efter en ny period af arbete, saknade
han ej skäl för att bemantla hennes hjärtlöshet. Raoul be-
grep ej eller ville icke begripa, när Daudet häpen frågade,
hvarför modern icke vårdade honom. Ack, hon var så god;
det var han själf, som icke ville; hon besökte honom ofta,
och dessemellan skref hon; — osanningar, uppfunna af den
mest rörande ömhet, som icke mer höllo stånd, när han
nedlades på dödsbädden.
Fåfängt skref man då, att hon väntades af sin son, skref
utan resultat om hans längtan, hans förtviflan. Ett ord eller
en blick af denna mor skulle ha lugnat honom. Ingen mor
’ Mon fråre et moi, af Ernest Daudet.
2 Där Daudets villa är belägen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
