Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUDINNAN FÖRNUFT. 267
Där, där under högblå himmel
i hvitnande soligt dis
med fond utaf mängdens vimmel
och tinnar och torn i Paris,
där fordrade man en annan,
en öfvermänsklig gestalt,
som högt bar den hvita pannan,
hvars blick som i lågor smalt.
Med ögon, där dagens seger,
som soligt sin glädje bjöd,
lät ana från nattens läger
dess grubbel och sorg och nöd.
Nej, hjärnan af yrsel brände.
Ej klart hennes bild man såg,
men hon som stod där, det kände
man djupt, var för usel och låg.
Nyss glömsk af sig själf hon rycktes
framåt, och af stundens glöd
som luttrade dragen tycktes,
och kinden färgades röd.
Nu kände hon stämningen falla,
dö bort som en fjärran ton.
Hon kyldes af tankar kalla,
hon nästan frös på sin tron.
Med ögat hon kring sig sände
en tvekande bön om stöd,
och tusende ’blickar hon kände,
som brunno med sällsam glöd,
beundran, åtrå och tjusning,
halft vördnadsfullt, hälften fräckt.
Hon greps af en ljuf berusning,
hon rodnade skyggt och täckt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
