Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DANSK LITTERATUR 1888. 391
lamar deras handlingskraft och till en del omtöcknar deras tanke-
förmåga, är till den grad typisk för Ny Jords-hjältarne, att om
man väljer antingen VV. Vedels Stavnsbaand, Stuckenbergs I Gjen-
nembrud eller Johannes Jörgensens Foraarssagn, så är hufvudfiguren
precis samme riddare af den sorgliga skepnaden. HKvinnotypen är
lika så schablonmässig. Alla de unga flickor, som dessa förslöade
ynglingar påträffa, förete samma karaktärsdrag. De äro friska och
hurtiga, dådlystna och handlingskraftiga, och i förhållandet könen
emellan — i hvarje bok blir naturligtvis alltid en förförd, i alla
händelser göras attentat därtill — är det alltid kvinnan, som upp-
träder mest aktiv. Att det härunder döljer sig en påverkan af
Strindberg, med hvilkens utprägladt maskulina stil dessa författare
för resten icke hafva något gemensamt, är troligt nog. För öfrigt
äro de tre nämnda berättelserna naturligtvis af olika värde. Den
bästa är »Stavnsbaand> af V. Vedel, en ung man, hvilken såsom
litteraturhistoriker och essavyist gifvit goda löften om sig och som
nyligen i en polemik med Schandorph om det realistiska roman-
författandets förtjänster och brister med skärpa och förstånd fram-
höll romantikens betydelse. Som novellist har Vedel emellertid
en viss benägenhet för att ingå på psykologiska detaljer efter Paul
Bourgets metod, men utan dennes förmåga att likafullt bevara
karaktären såsom helhet. Därför slutar också hans psykologiska
skildring i »Stavnsbaand» därmed, att det hos hjälten slutligen
finnes så många själfmotsägelser, att han springer i luften som om
han ätit dynamit och förflyktigas i själsliga atomer. Men »Stavns-
baand> innehåller dock så många fina och verkligen snillrika jakt-
tagelser, att en läsare med tålamod nog kan hafva något utbyte
af den samma. Stuckenbergs »I Gjennembrud> är en grå, töcknig,
olidligt tråkig bok, och Johannes Jörgensens »Foraarssagn> är visser-
ligen långt ifrån skrifven utan talang, men så genomgående konstlad
och utförd i en så tillgjordt floskulös stil, att den till och med
öfvergår arbeten från Herman Bangs mest manierade period.
Af Ny Jords-skalderha är herr Marcus Wesenberg rätt och slätt
en ungdomlig efterpladdrare, om hvilkens möjliga talang man efter
det band dikter, han i år utgifvit, icke så lätt kan säga något.
Däremot synes Sophus Michaölis, en debuterande lyriker, råda
öfver en rätt stor stämningsrikedom. På sätt och vis hör han
icke egentligen till skolan, ty visserligen bekänner han sig öppet till-
höra samma Schopenhauerska pessimism som hans kamrater, men
det rosenröda bandet till hans dikter ljuger icke helt och hållet.
Det torde kanske förhålla sig så, att herr Michaélis egentligen
genom ett rent misstag har förirrat sig in bland det ledsamma
likbärarskrå, som under patetiska Swinburnska hymner bär all lifs-
glädje, allt hopp och all tro till grafven i >»Ny Jord>. Hans dikter
äro snarare beslägtade med Christian Winthers och kanske ännu mer
med Aarestrups poesi och äro icke ens skrifna på skolans >ve-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
