Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MILES STANDISHS FRIERI. 419
alla med ännu ett ord och en maning att icke dem glömma.
Fattande nu hvar hand, som hade han fattat en rorstång,
sprang han ned i sin båt och styrde hastigt mot skeppet,
glad i sin själ att befrias till slut från trängsel och uppdrag,
glad att lemna en kust af sand, med febrar och sorger,
korta rationer på allt, förutom på psalmer och böner.
Re’n i vågornas sorl dog bort pilgrimernas afsked.
Kraftiga hjärtan och trogna! Ej en for tillbaka med May-
Flower.
Handen till plogen de lagt: ej såg sig en enda tillbaka.
Snart förnummos ombord matrosernas hojtning och sånger,
när vid rasslande spel det tunga ankaret lyftes.
Rårna brassades se’n, och seglen sattes för brisen.
Liflig från vester den kom, och May-Flower gled så ur bugten,
klarade udden Garnet och lemnade fjärran i söder
öar och tungor af sand och »Field of the first Encounter»,
fångade vinden från lä och stod mot öppna Atlanten,
buren på svällande våg och pilgrimernas svällande hjärtan.
Tysta stodo de kvar och betraktade flyende seglet,
kärt för dem alla, så kärt som en lefvande varelse nästan.
Därpå, af andakt rörd och fyld af profetiska syner,
talte med blottadt hufvud den grånade herden i Plymouth:
»Låtom oss bedja!» och varmt de bådo och prisade Herren.
Suckande vågen slog mot klippan, och ofvan på kullen
hviskade säden på dödens fält, och de jordade tycktes
vakna i grafvarnas djup och förena sin bön med de andras.
Solbelyst och hvitt längt ute i öster på hafvet
sken, likt en marmorvård på en graf, det flyende seglet:
hvarje förhoppning om flykt låg nu begrafven därunder.
Se, när de vände sig om, då stod på kullen en vilde
lurande på dem försåtligt; men strax, när de nu för hvarandra
viste med utsträckt hand och sade: »Se där!» — var han borta.
Alla de vände nu hem. Blott Alden dröjde på stranden
drömmande, ensam kvar och betraktande böljornas brottning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
