Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MILES STANDISHS FRIERI. 425
»Snart, helt snart skall den se, skall den frossa; ah, ah, men
i tystnad!
Du är den tappre kaptenen de hvita sändt till vår tuktan.
Du är en liten man: gå du och syssla bland kvinnor!»
Standish bemärkt mellertid indianska skepnader listigt
krypa och leta sig fram från buske till buske i skogen,
låtsande söka ett rof med pilen riktad på bägen,
slutande ständigt försåtets ring allt trängre kring honom.
Oförfärad han stod och låtsade vänlighet endast:
detta är krönikans ord, som skrefvos på fädernas dagar.
Dock, när han hörde det skräflande trots och de skymfliga
orden,
sjöd det häftiga blod, som han ärft af Thurston de Standish,
kokande hett i hans bröst, och ådrorna svälde i pannan.
Brådstört på skräflarn han sprang och ryckte hans knif ur
dess skida,
rände den snabbt i hans bröst, — och vilden, raglande bakåt,
föll med ögat mot skyn och satanisk ilska i blicken.
Genast ur skogen kom indianernas skränande krigsrop,
samt, likt en hvirfvel af snö med decembers hvisslande
stormil,
hastig, hvinande, skarp, en svärm af befjädrade pilar.
Följde ett moln af rök; ur röken flammade blixten;
blixten sände ett dån med dödens bevingade ilbud.
Strax bland buskar och kärr de förfärade vildarne flydde,
varmt förföljda likväl. Wattawåmat, höfdingen, ensam
flydde dock ej: han var död. En ilande kula hans hjärna
genomträngt, och han föll med händerna gripande torfvan, —
liksom i döden ännu försvarande fädernejorden.
Där på blommande fält de fallna krigarne lågo.
Tigande stod de hvitas vän, Hoböémuk, vid sidan;
talade slutligen så med ett leende vänd till kaptenen:
»Pecksuot skräflade högt om sitt mod, sin kraft och sin
storlek,
kallade spefullt dig, o kapten, för den lille: jag märker,
stor tillräckligt du var att tysta skräflarens tunga!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
