Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DRAMATISK KONST. 597
annars rutineradt och väl, ehuru talets torrhet menligt in-
verkade på framställningen i allo. Maskeringen föreföll oss
kuriös. Det var en kyrkängel med runda röda kinder, stora
utstående blå ögon, runda äfven de, ej olika fru Hartmans,
och en fyrkantig figur. Det fina häri förstå ej vi.
Hr Rydberg gaf en karikatyr med lofvärd måtta, hr
Lundberg en polis med mycken natur.
Det hela gick långsamt och väl.
Fortare gick den härresande »Eva, en näsdukspjes af
renaste vatten. Den blomstrande ton hr Voss anslår i sin
»Napoleon» må motiveras af personernas höghet och af-
lägsenhet, i ett nutidsdrama blir svulsten svulst, tillgjordheten
tillgjordhet, det hela utan glimt af sant tragisk patos och
sublimitet. Man märker ansträngningen och blir — munter.
Ty skrattretande repliker finnas där somliga måste gråta,
alltså en säregen Janustalang hos författaren. Om stycket
som konstprodukt kan ej talas, det är ingen konstprodukt,
det är löjen och tårar.
Eva är en bravurroll. Fru Dorsch (f. d. Bosin) genom-
löper dess faser med växlande framgång. Först inhoppande
som ung flicka i hvit balkostym, mottagen af applåder och
jättebuketter, hvilka senare äro angenäma att betrakta under
den snigelsnabba expositionen. De borde vara obligatoriska
hvar afton. Snart nog gråter Eva, är nervös och patetisk,
man märker hvarför fru Dorsch och ej fru Lundberg tagit
rollen. Med en knipande slutreplik ilar hon ut, och efter
öfverståndna inropningar ter hon sig i andra akten som
olycklig hustru — Eva fortfarande — med en 6-årig flick-
stumpa. Så snart fru D. kommer rampen så nära, att man i
första scenens mörker kan se henne, märker man att det blir
en Ibseniad af, olycklig hustru, stor scen där »vi skola tala
samman» och nattpromenad. Man märker det på fru D:s svarta
kjol och rödsvarta randiga stora förkläde, alltid accessoarer
till förtryckta hustrur, som lätta sig mot slutet med långa
tal och vänsterarmhäfning. Det blir dock först i tredje akten
och i rödt som Eva lägger i väg, ej som Nora till någon
Christine, utan till sin f. d. fästman, som tas till nåder, men
efter en dams indiskretioner och egen ståndaktighet i ung-
karlsståndet skjutes ned under tredje radens hurra och da-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
