Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN MODER. 17
Då jag frågade henne, om hon aldrig hade tänkt på att
uppsöka Giovannis far, svarade hon:
Jag har nog tänkt därpå ibland. Jag har tänkt, att
det kanske skulle glädja honom att veta, att han hade en
så vacker gosse. Men så har jag åter sagt till mig själf:
— Hvem kan veta det? Om han lefver, är han en fin och
förnäm ’ herre. Hans släkt hör också till de förnäma, och
han vill kanske själf gifta sig eller är redan gift med en
kvinna af sitt stånd. Om jag kom med mitt barn, skulle
jag kanske bara bringa sorg och skam öfver honom, och
hellre ville jag dö än göra honom ett ögonblicks sorg. Det
är bättre som det är! Nu har jag bara gjort honom glädje!»
Då jag sade henne något, hvaraf hon förstod att jag
beundrade henne, sade hon:
Ni är vänlig och god mot mig, signora! Men alla tänka
inte som ni. — Prästen här uppe, han är en lärd och gud-
fruktig man, han har varit hos mig den ena gången efter
den andra för att förmå mig erkänna och ångra min synd.
Jag kax inte ångra! Hur skulle jag kunna ångra, att jag en
gång i mitt lif har varit lycklig, att jag en gång har älskat
en människa helt och blifvit älskad tillbaka? Hvad ondt ha
vi gjort? Han var fri och jag var fri. Vi ha inte kränkt
någons rättigheter. Fritt och af hela mitt hjärta gaf jag mig
åt honom, och till dess jag lägges i min graf skall jag inte
älska någon annan än honom.
Ville jag uppsöka honom och fordra något af honom,
skulle jag kanske kunna ångra det. Hvad skulle jag, en fattig
och ovetande kvinna, kunna vara för honom? Men under
de korta dagar, vi ha känt hvarandra, vet jag, att jag aldrig
gjorde honom sorg, endast glädje.
»Det är :sant, han öfvergaf mig, men han kunde ju inte
annat. Han måste ut i kriget och göra sin plikt. — Hvem
vet, kanske har han fallit! — Jag tror det ibland, när jag
ser solen, gå ner där borta. Jag tycker jag ser honom där
uppe i den himmelska härligheten. ’ Hur kunna de vilja att
jag skall ångra, att jag älskat honom?» och hennes ansikte
lyste af kärlekens triumf.
»Och så vilja de, att jag skall ångra, att jag har fått mitt
barn! — Det enda jag har att älska och lefva för!
Ny Sv. Tidskr. Ii1:e årg. 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
