Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LATINFRÅGAN. 23
typiskt språk. Det förfogar öfver ett stort antal böjnings-
ändelser, dock icke så stort, att det är svårt att bibehålla
öfversikten öfver dem. Därjämte göra dessa ändelser, att de
särskilda satsdelarnas förhållande till hvarandra’ blir på ett
klart och tydligt sätt uttryckt. På grund häraf lämpar sig
latinet särdeles väl för att gifva ungdomen en klar inblick i
språkets form, d. v. s. de lagar, som människan i allmänhet
följer, då hon i ord uttrycker sina tankar. Denna egenskap
hos latinet är icke dess enda förtjänst såsom skolämne, men
den är enligt mångas åsikt den viktigaste.
Häremot påstå latinets motståndare, att det visserligen
är sant, att latinet är formellt bildande; men alldeles det-
samma kan man säga om hvarje annat språk. Alla språk,
som hunnit till en viss grad af utveckling och skapat en litte-
ratur af värde, äro lika formellt bildande, fastän på olika sätt.
Det ena är formellt bildande genom sina ändelser, det andra
genom sina prepositioner, det tredje genom ordställningen
0. sS. v.; ty det finns oändligt många medel att beteckna och
på ett klart och tydligt sätt uttrycka satsdelarnas och satser-
nas förhållande till hvarandra. Denna åsikt representeras af
dem, som i våra dagar fått sig tilldeladt det nyskapade nam-
net latinofober; men den delas äfven af flera framstående
filologer, t. ex. Madvig. Till samma grupp kan man räkna
skalden Tegnér, som i ett af sina skoltal yttrar följande:
»Hvarför studera vi ett språk, latin t. ex., och dess språk-
lära? Icke kan det hos någon tänkande människa vara i och
för språkets, ännu mindre för språklärans skull, betraktade
nämligen såsom ändamål i sig själfva. En grönländsk glosa
är i sig själf värd alldeles lika mycket som en latinsk, en
lappländsk konjugationsform är i sig själf så god som en
grekisk. Men latin och grekiska hafva hvad lapskan och
grönländskan sakna, en litteratur och en högst märkvärdig:
genom den äro de bildningsmedel; att lära känna den är ju
ändamålet; det andra är ju endast det propedevtiska medlet.
’ Men nu omvändes förhållandet. Det ser ut som om man
trott, att klassiska litteraturen egentligen vore till för att tjäna
som exempelsamling till de grammatiska figurerna. Vi uppe-
hålla oss så länge med att inventera hvarje vinkel och vrå i
förgården, att vi merendels glömma att gå in i templet, där
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
