Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BJÖRNSTJERNE BJÖRNSON, PÅ GUDS VEJE. 77
predikat för alla trånghufvade personer af Ole Tufts art?
Han, Ole, har sin religion i Luthers katekes, och hans präster-
liga kunskaper och värdighet blåsa upp honom till fåfänga
och ofördragsamhet, som ty värr icke äro mindre allmänna
bland teologiska kristna än bland andra syndiga människor.
Huru litet upphöjd och ren han för resten är, visar oss
skalden den ena gången efter den andra. Han är en ganska
brutal natur, som egentligen endast har sina högre intressen
i vissa trossatser, hvilka han med fanatism förfäktar. Så-
lunda är till exempel hans kärlek till hustrun, hvilken dock
skall vara en af hans bästa mänskliga känslor, af en ganska
tvifvelaktig och obehaglig natur. Man undrar alldeles icke
på att hon har aversion för honom.
Huru han lefver i sin religion är alldeles mästerligt skild-
radt i den scen, där han skrifver på sin predikan och oupp-
hörligt har sin Halfva uppmärksamhet fäst vid ångbåten, som
manövrerar ute på fjorden. Hos honom liksom hos så många
af hans ämbetsbröder består religionen i att fanatiskt hålla
på dogmerna och hela den teologiska grammatiken. En så-
dan religion har föga med lifvet att göra; af sådana berät-
telser som den om den barmhärtige samariten eller om
fariséen och publikanen blifva detta slags människor oberörda.
Visserligen blir Ole Tuft i tidens lopp ett par gånger så
starkt skakad af lifvet, att han tyckes vilja komma fram
ur sitt hårda skal af ofördragsamhet och inskränkthet, men
man tror icke riktigt därpå, ty Ole Tuft kommer dock al-
drig till den punkt, hvarifrån han skulle se kristendomen i
dess oändliga kraft och kärlek, omfattande hela mänsklig-
heten, som en moder sluter armarna om sitt barn. Han
förmår icke drifva det längre än till ett slags kompromiss
mellan de icke kyrkliga och teologien, ett slags medgifvande
af lifvets betydelse — som man för öfrigt icke begriper
meningen med —, och sådana sammanlappningar hålla aldrig
länge. Intet under, att hans barndomsvän doktor Edvard
Kallem är rasande på honom, som kommer och stör honom
under hans operationer, då patienten skall ha ro, med att
upprifva kyrkliga frågor.
Edvard Kallem är åtminstone en man, som gör nytta.
Han lefver för att hjälpa de lidande, och hans intresse är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
