Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NY LÄSEBOK FÖR FÖLKSKOLAN. [15
kunnighetens nytta. Vår öfvertygelse om behöfligheten af
att hon detta blifvit är en sådan, som icke gifvit oss val mellan
tiga eller tala. |
«oo, »
Många lärjungar, som här i Växjö utbildats till folkskole-
lärare, hafva som barn, d. v. s. i den mottagligaste åldern,
af historia och geografi icke erfarit mer än Sveriges gränser.
Vi förbigå alldeles arbetet med dessa elevers utbildande till
lärare i samma ämnen. Men ödets ironi har gripit lärarens
hjärta. Till dessa gränser skulle hans nykomna ynglingar
och hundratusen jämnåriga till dem när som helst kunnat
kallas att där lägga sina ben, ännu utan en aning om det
lands härlighet, som kräft deras blod, eller den stora halten
af de föregångare, i hvilkas spår de befallts att gå.
En okänd man har nyligen skrifvit en bok, »Huru vi
förlorade Norrland», en märkvärdig skrift, hvars innehåll man
icke lätt glömmer. Det förefaller oss dock, som om ett ka-
pitel fattades i den boken. Skulle någon af oss, som nu
lefva, få bli den gamle, som där i skriften skildrar för sin
son fosterlandets sönderslitning och orsakerna därtill, skulle
han tvifvelsutan från mången i det Ridderskap af Nej, på
hvilket nu för tiden i hvarje sådan ansvarsutredning skuggorna
falla så tunga, få det svaret: »Stanna! —- Nu veta vi lika väl
som ni, hvad det vill säga att hafva ett fritt fosterland eller
att sakna det. Men det visste vi icke då. Nu vandra hundra-
tusentals landsmän allt djupare neråt in i polackarnes och
esternas och lifländarnes öde, hvilka nog varit kvar hos oss,
i fall vi då vetat hvad vi nu veta. Men hvarför sade ingen
oss det, medan vi voro unga och ännu icke satt lifvets star-
kaste hake i vårt timliga goda? Nu läsa vi på gamla dagar
om Engelbrekt och Sture, om Jösse Eriksson och Kristian
den onde, om Gustaf Vasa och Gustaf Adolf, och det går
oss icke bättre, än att vi gråta på bladen. — Nu är det för
sent. — Men hvarför fingo vi icke läsa det, medan vi voro
barn? Hvarför fingo vi icke höra det i skolan, då vi ännu
hade en gosses hjärta uti oss? Och ändå fanns det ju en
gång en gosse, som hette Karl den elfte, en vanartig och
bortskämd en, men som knappast hann att blifva yngling,
LE
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
