Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DRAMATISK KONST. 155
tränerad talang kan lämna, men ej något mer, ej det som
behöfs, genialitetens hänryckande gnista. Hans likväl i
många fall erkännansvärda tolkning blef ej uppmuntrande
sekunderad. Utom fru Dorsch, som var korrekt ehuru ste-
reotyp, var spelet medelmåttigt. Den kvinnliga hufvudrollen
utplånades i ett alltför svagt återgifvande, hr Svedberg var
något lyckligare, men hr Ranft och fru Gardt i de resone-
rande partierna däremot alldeles vilsekomna. Utförd af Dra-
matiska teaterns krafter, skulle detta drama helt säkert
blifvit något helt annat och bättre. Nu kan man endast
skåda stycket genom ett dunkelt tal; en bättre lott hade det
förtjänat trots sina brister, och det är väl ej omöjligt att
så kan inträffa.
»Ringaren från Notre Dame» skulle helt säkert göra ett
högst eget intryck på vår tid, äfven om den snillrike O.
U. Torsslow uppstode ur sin graf och iklädde sig Claudes
hemska ajustement, Georgina Vilson f. Widerberg föryngrades
till den sköna och bländande Esmeralda, hvaraf 40:talets
beau monde bedårades, Gustaf Kinmansons romantiska klang-
fagra röst deklamerade Phoebus och främst den stora trage-
diennen Sara Torsslow, om hon å nyo bländade världen med
sin förkrossande mäktiga framställning af Gudules lilla parti.
Hur mycket mer då nu! Förolyckadt blef egentligen dock
blott Gudules parti, där en skicklig pigtolkarinna i fåvitsko
användes. Claude visade väl klart skillnaden mellan hvad
ett geni och en talang kan prestera, men utfördes dock nå-
gorlunda, Phoebus kunde råkat värre ut än för hr Engel-
brecht, hvars vackra stämma dock spärras inne som Gudule
i sin håla, och hvars figur numera öfverlefvat älskartiden.
Fru Gardts deklamation skulle på 40:talet säkert fått mer
beröm än nu, men hr Fristedts Clopin säkerligen aldrig
någonsin. Hr Nilssons Qvasimodo var aktningsvärd och fru
Lundbergs Esmaralda älskvärd. En charmant balettscen
uppvägde dock ej denna graciösa ingenues brist på prima-
donnatalang.
En märklig tilldragelse var onekligen Dramatiska teaterns
upptagande af Henrik Ibsens ungdomsalster »Kärlekens
komedi. Man kan dock ej hindra sig från den reflexionen,
att styckets upptagande kommit 15—20 år för sent. Sedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
