Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
590 OLA HANSSON.
sedan champagnen vid middagen gifvit henne äfven modet
till att förstå... Ju mer han talar, dess bättre förstår hon; det
är kärlek, kärlek alltsamman. Dagen går, kvällsskymningen
faller på, resans slut närmar sig och kärleksäfvertyrets med
den. Båten lägger till i Pest, och de skiljas med en lång,
tungsint blick, så tungsint, att furstinnan får tårar i ögonen
öfver denna »sin första kärleks saliga vemod». >»>De två hade
icke växlat ett ord, och dock hade kärlek blifvit undfången
och förklarad och mottagen och hade utöfvat den verkan
på de tvennes sinnen, som den måste ha efter deras naturers
olikartade egendomlighet» Under de dagar som komma
och medan bandet stretar fram i sommarhettan på hvita tunga
vägar, förföljer den främmande förnäma damens bild den
unge magyaren, fyllande honom med en längtan, hvilken
stundom kan bringa tårar af saknad i hans ögon; och så en
natt, när han ej kan sofva, diktar han om alltsammans ett
lockande, klagande tonstycke på sin violin, hvilket skaffar
truppen många extrakreuzer och hvilket af en djupsinnig
Minchenerlärd inrangeras bland gamla folksånger. För den
unga furstinnan åter var den unge musikern ett okroppsligt
något, en anledning till drömmerier, men ingen verklighet;
hon har aldrig varit sin make otrogen i gärning, men hon
har dock ett drömalbum, en de erotiska minnenas bok, hvari
hon understundom på de långa ensamma vinteraftnarna på
det aflägsna ryska godset älskar att bläddra, och däri har
äfven Aan sin plats.
En diktare som Topsee, hvilken inom kärleken älskar
att skildra erotikens clair-obscur, det halfvakna, halfnakna,
de bleka mellanfärgerna, det obestämda hos en färg som
födes och hos en färg som dör, måste naturnödvändigt ledas
till att äfvenledes med förkärlek återgifva kärlekens höst-
och senhöstblommor, dess astrar och löfglesa skogar, de
knoppar som ännu kunna spricka ut på solsidan i människo-
ålderns oktober för att blomma i sin bleka fägring lika länge
med de andra blomster, hvilka hafva en sommar bakom sig,
men ock ibland för att icke bli mera är en ansats och knäc-
kas redan i första groendet af en frostnatt. Sådana skildringar
har Topsee ock i själfva verket gifvit i den läckra trilogien:
»Ved Efteraarstids, tre små mästerverk i den vittra porslins-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
