Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pfefferkorns reseminnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Uppriktigt sagdt, jag var alldeles oskyldig; det var en hård natur*
nödvändighet, hon måste dö; ty liksom den verkliga menniskan
be-höfver kläder och föda och tid och rum för att kunna lefva, så måste
en romantisk skapelse ha några ark att fortsätta sitt Hf på — tar
arkena slut, så är också alla lifsvilkor slut. Det var således icke
mitt godtycke, utan rent af en naturnödvändighet, som lade Emilia i
en förtidig graf.
Jag stod mig verkligen icke mera än jemnt, då jag kände någon
klappa mig på axeln.
Jag vände mig om och såg ingen annan än lilla kamrer Hoppenroth.
”Mjuka tjenare! mycken fägnad att återse herr konglig
sekreteraren,” yttrade den lilla mannen och lät sina små men klotrunda
ögon antaga ett glädtigt uttryck; ”jag minns herr konglig
sekreteraren som en liten pilt, då han gick i skolan — trodde aldrig att i den
lilla Jeremias en gång få helsa en af vårt lands celebraste celebriteter.”
Mjuka tjenare, yttrade jag en smula förnämt; ty kamrer
Hop-penroth var i min tid en ganska obetydlig och löjlig person, som
ingen umgicks med. Han bodde den tiden ute vid tullstugan och
födde sig med renskrifning, hvarjemte han författade namnsdags- och
begrafningsversar samt deviser alt sälta i minnesböcker.
Nu var han oppklädd och såg i högsta måtto sjelfbelålen ut.
”Det är en fägnad,” ålertog kamrern med en sorts
beskyddare-mine, ”alt se huru ett stadens barn inom litteraturen tagit sig ett
rum — med tiden blir troligen herr konglig sekreterarn en af de
aderton. Akademien skulle vara både blind och döf, om den icke
bördade till sig en så — verkligen celeber celebritet som konglig
sekreteraren Pfefferkorn.”
Mycket smickrande, sade jag, mycket smickrande.
”Som herr Pfefferkorn kanske vet,” återtog kamrern och salte
händerna i byxfickorna, ”så har jag i fordna dagar då och då roat
mig med alt tjena sånggudinnorna och offra en och annan blomma
på deras altare.”
Jaha.
”Jag har dock aldrig velat uppträda i det allmänna; ty det
saknades mig mod dertill — och i Skråköping kan ingenting ske
anonymt — emellertid njuter jag oändligt af alt läsa goda stycken,
och, i sanning, herr konglig sekreterarns skrifter inlaga den
förnämsta platsen i mitt bibliothek.”
Jag höll på att falla till stoft, då han sade: ”mitt bibliothek”
— det var något, som han aldrig haft; men mamsell Rachel inföll:
”Ack ja, den som hade ett så dyrbart bibliothek som kamrer
Hop-pcnrolhs!”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
