Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tant Margaretas soiréer. Genremålningar - V.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Lösen, min vän? frågade den ene.
— Den heliga jungfrun — S:ta Maria immaculata.
Den frågande ryggade tillbaka.
— Hvilken landsman är du?
— Född i Schweiz.
— Godt, stig in, Fransisca — det lönar ej mödan att göra
motstånd, mumlade Signor Alboni — då ni vill fly med en kättare — så
— in. Han upplyftade den halft vanmäktiga flickan i vagnen, och
steg sjelf in efteråt. Knappt hade han lyckats att draga in benet,
förrän vagnen satte af i starkt traf utåt gatan — i ett nu var den
förbi den heliga obefläckade jungfruns mörka helgedom, och skyndade
genom Milanos gator under ett ovanligt buller, som hindrade alla rop
att höras, särdeles som kusken sjöng en visa, och en karl bakpå
en annan.
Så fortsattes resan öfver en timma. Då vagnen stannade, ville
den deruti sittande herrn stiga ut; men hindrades af en karl, som
ställt sig på fotsteget och tilltäppte hans mun med en näsduk. Snart
voro nya hästar förspända, och nu bar det af uppåt bergstrakterna,
— då det dagades, sågos Alperna nära. Midt i farten, då de
resande voro ute på vida fältet, stannade vagnen, den okände kusken steg
fram och slog upp vagnsdörren. — Se så, bäste signor, gå nu till
ert kära Milano och berätta så väl de heliga fäderna, som alla de
obefläckade jungfrur, att ni fått taga er en liten motion. Den talande
var Felix, som med dessa ord fick tag i Albonis arm och något
ovarsamt drog honom ut. — Se så, herre — gå nu, eljest vet jag
ej om det blir allvar af — se så. Signor Alboni, blek af fruktan och
raseri, sade ej ett ord; han fann ej ens mödan värdt att vädja till
Fransisca, som lik en döende satt och stirrade framför sig, som det
tycktes, utan medvetande.
Efter detta korta afsked, kastade Felix sig inuti vagnen, och
kusken körde. Om aftonen stannade vagnen vid det sista värdshuset
på södra sidan om Alperna. En vägvisare och mulåsnor anskaffades,
och resan fortsattes. Felix hade småningom lyckats att förklara
händelsen för den förskräckta Fransisca, som nu öfverlemnade sig åt sitt
öde, och satte sig upp på mulåsnan, med en djerfhet och säkerhet,
som förvånade och gladde Felix. Jag har som barn fått lära mig styra
dessa beskedliga djur, sade hon, med ett fogligt småleende, och
under samtal fortsatte de vägen uppåt bergen; men en annan än den
vanliga.
Solen var ännu uppe på bergshöjderna; men mörkret började
sprida sig öfver Lombardiets bördiga slätter. Då stannade Fransisca
sin mulåsna och kastade en afskedsblick på sitt herrliga fädernesland,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
