Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tant Margaretas soiréer. Genremålningar - IX.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
menniska, som mera tydligt tillkännagaf ett skälmaktigt lynne. Hans
ögon lyste af fröjd då han omtalade några studentäfventyr, några af
dessa oskyldiga pojkstreek, som man tycker äro så roliga att höra
berättas. Han var en förnyad och förbättrad upplaga af öfversten,
som i sin ungdom varit, som mamsell Mimmi påstod, en stor skälm,
opålitlig, så att hon aldrig trott att han skulle fästa sig vid någon,
eller någon våga att taga honom.
— Jag undrar alt inte Mimmi kommer hit? sade öfversten ofta
och trummade med fingrarna på bordet eller fönsterrutan. — Alfred
bör se stadens unga fruntimmer och Emmas bästa, intimaste vän, ja,
det bör du, Alfred!
Öfverstinnan ville ej stöta sin mans barnsliga fröjd öfver huru
flat Alfred skulle bli, då han en gång stod ansigte mot ansigte med
lilla Mimmi.
En afton anlände Mimmi — vi voro då, som vanligt, samlade i
hvardagsrummet, och Alfred, som spelade bra piano, spelade för
barnen, med hvilka öfversten, öfverstinnan och jag dansade. Med elt
ord, när Mimmi kom in, stod glädjen högt i taket; men i elt nu
stannade vi alla i gruppen, som skulle varit högst intagande på
en theater.
— Nå, se Mimmi, ropade öfversten hjertans glad.
Mimmi kasiade sina ögon kring rummet och sade: Hvilken
glädje, hvilken fröjd — och nära vid är der djup sorg — så är
lif-vet, — godafton, mina söla, goda vänner, det var fasligt längesedan
jag tittade in; men, herre min Gud, gumman Görlander — hvilka
bröstplågor — ack! hvilka lidanden — ack! Emma, hvad har jag ej
lidit under dessa dagar — men det vet jag, att jag ej lemnade
henne ett ögonblick, att jag intill det yttersta gjorde min pligt.
— O, hon dog väl ordentligt, yttrade öfversten; — jag får
presentera min systerson, konglig sekreteraren Alfred Bergin från Stockholm.
— Ödmjukaste tjenarinna! Ah, herr konglig sekreteraren vet
väl redan hvem jag är? — vänskapen är så sällsynt här i verlden alt
antalet i vänskapens trånga ring snart är räknadt. — Ack! det är en
verklig lindring att få tillbringa några ögonblick inom en lycklig
familj och se små snälla barn. — Hur är det, Otto? i dag har tant
icke några drufvor, men hon har samma varma hjerta, som alltid.
— Nå sitt, lilla Mimmi, bad öfverslinnan.
— Tack, gode, käre vänner; — du må tro, Emma, att den
slackars gubben lider förskräckligt — han står nu vid grafvens brädd,
ulan en vän, utan ett stöd, en förtrogen, intill hvars bröst han kan
luta sitt trötta hufvud. Det är emellertid obegripligt med menniskor,
som rikligt pina andra med sin vänskap.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
