Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tant Margaretas soiréer. Genremålningar - IX.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hennes själ. Emedlerlid blef ej denna förvillelse långvarig — hon
fann idel tomhet, idel materialism och okunnighet hos stadens tre
läkare. Sommam derpå reste hon till en brunn. Brunnsläkaren der
var genast en ädel, känslig själ; men var alltför mycket upptagen och
tankspridd. — Doktorinnan var också en älsklig varelse; men hade
en riktig uppsjö af vänner. — Mimmi kunde ej blifva allt för
någondera och fann snart, att den der brunnsläkaren var sämre än sitt
rykte, att han hvarken hade kunskaper eller erfarenhet och — var
renonce på hjerta.
Lika olyckligt gick det påföljande år vid en badort. Hon
träffade der många ”söta älskliga menniskor,” men alla hade förbindelse
förut, egde vänner, hustru och barn — med ingen lyckades det för
Mimmi att utgöra allt — och detta var just det hon i hela sin lefnad
velat vara. För detta, alt vara allt för en annan, hade hon uppoffrat
sin hela tid, hade lidit försakelser och mödor, ledsamheter och
nederlag; men hade ändå aldrig trötlnat. Nu, sedan hon nalkas sextionde
året, har hon ändlligen funnit, att menniskoma äro så inrättade, att
de älska frihet äfven i vänskap, och att, om man söker klofbinda
vänskapen, det stackars cjjuret strypes i klofven.
Mimmi har nu rigtat sina tankar till en bättre verld, der ej
sådane vexlingar finnas, som i denna; — hon hoppas på att hon der
skall finna en syster eller en bror, för hvilken hon kan blifva allt —
här nere har det ej velat gå.
— Stackars Mimmi! tilläde tant Margret — vi hafva skrattat åt
henne, åt det löjliga skimmer, som ofta kastar sitt trollsken på en i
bollnen god böjelse och gör den till ett mål för gäckeriet — vi hafva
beklagat hennes blindhet att slöta tillbaka sina verkliga vänner, de
nemligen, som voro del så uppriktigt, att de ville leda hennes
uppmärksamhet på henne sjelf — vi hafva insett alt denna egenkärlek
just var den, som gaf hennes hela lif dess sorgliga missrigtning, och,
tilläde tant Margret, Mimmi borde vara en varning för goda,
välmenande, till och med ädla menniskor, som med våld tränga sig in med
sin välmening på andra, de vattna vänskapens och välgörenhetens
blomma så flitigt, alt hon antingen utdör eller endast skjuter
vatten-skott, som vissna vid den första tillstöt.
— Men, frågade vi — lefver hon än, Mimmi?
— Ja visst lefver hon — och ännu har hon samma lust som
förr, men hon har öfvergifvit menniskorna, med undantag af pastor
Fikonlöf som för närvarande är liksom mer än en menniska, och lilla
Amie, den lurfviga knähunden, som är mindre än en menniska. Hon
delar nu sin tid mellan dem och gläder sig åt när Amie siller och
fäktar med framtassarnc. För honom är hon verkligen allt, ty Amie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
