Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tant Margaretas soiréer. Genremålningar - IX.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
någon som smakade på — det förstås, men inte ville vi spjäla — jag
säger vi, för si vi voro alla lika skyldiga. Emellertid så skällde en hund
och vi sprungo vår väg och skyndade åt hvar sitt håll, för si
samvetet var inte rent kan lyflnanten förstå. Men inte visste vi att
Andreas, då han skulle ur trädet, vrickade sin fot och sålunda blef
qvar, så alt de fingo tag i honom. Nu så fick del elaka stycket
något att komma med för att hämnas på Andreases mor och hon for
till länsman och så togo de Andreas fast.
Herre Gud! det var ömkligt, och vi lade råd om vi inte alla
skulle gå fram vid tinget och säga: vi uro alla lika skyldiga — men
då hade vi blifvit tjufvar allihop för den der äpplehögen. Dessutom
så talade vi vid Andreas och han sade: Låt bli! det gagnar inte mig,
ulan jag tar på mig alltihop. Emellertid så gingo vi till käringen och
ville lösa Andreas och betala äpplena tio gånger om, — men si, det
ville hon inte höra, utan svor och förbannade sig på att hon skulle
hellre gå ifrån gård och grnnd än atl släppa IroNpackans pojke denna
gången. Hon var riktigt glad, oläckelset, åt all få göra den stackars
pojken olycklig. Del var inte värdL
Så ville vi betala vid rätten, men si det var urbota, för si det
var tjufnad ule på marken, och så blef Andreas dömd till vatten
och bröd.
Han skulle sett honom inför domstolen huru han såg lugn ut,
men visst sågs del att det grep honom om hjerlat; men då
lagmannen sade: Det ser ut, som om du ej varit ensam, — så sade Andreas:
jo, jag var alldeles ensam, ingen var med mig — del sade han för
atl vi skulle gå fria.
Och så fick han sitt straff, vet herrn — det der kommer atl
stå oss andra dyrt på den yttersta dagen; men visst skall
snålkäringen stå bredvid och få sin dom, hon också.
Ja — men det gick väl an; men så kom Söndagen och då,
herre, då — ja, jag glömmer aldrig den dagen — då slod han på
pallen inför hela socknen — och si — del allravärsla, hans fastmö
var i kyrkan, ty hon tänkte aldrig på alt några äpplen skulle bli så
dyra, att en menniskas hela lefnad skulle förstöras; och då hon fick
se Andreas på pliktpallen, dånade hon och bars ut ur kyrkan. Och
så fick han aflösning.
Men inte begriper jag om del kan vara rätt; ty en tjuf är ju
aldrig sluten ur kyrkans gemenskap och behöfver väl inte upptagas i
ett samfund, som aldrig uteslutit honom, för si om han begär
nattvarden så får han och dessutom så predikas det i sjelfva häktelset,
så alt inte begriper jag hvad den der högtiden skall tjena. Vet
Jyftnanten?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
