Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tant Margaretas soiréer. Genremålningar - IX.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skulle jag gå på socknen kantänka; men så sade häradsdomaren: ”jag
skickar ingen af mitt folk på socknenoch så kom jag dit — och
der har jag varit alltsedan, förut utan lön, och se’n med både
penninglön och småkläder och elt par tyska stöflor till helgdags och ett
par svenska till hvardags.
— Det var duktigt det.
— Ja, visst är det bra — derom är ingen frågan. Men då jag
var en liten pojkvasker, så fick jag skjutsa, ty ingen hade, menade
häradsdomaren, sådan hand med hästarne som Påhl Persson. Jag var,
som sagdt är, en liten pojkvasker och då skjutsade jag ofta Schinjören
(Ingeniören), ty han for här och racklade enbet både sent och bittida
och låg i byarne söderut och mätte; men inte hade han mer saker
med sig annat än en liten kappsäck af skälskinn, och den var nog sliten
i hörnena den, och så en lång låda med sina tillställningar i, och ett
stort bleckrör, som såg ut som en kanon, med karteverket uti. Eljest
hade han en gammal resväska på bröstet med sina penningar uti;
men inte var det mycket.
Hå, jag minns nog att jag skjutsat honom många otaliga gånger
i ur och skur, och tyckte i min skinnrock att det rätt var synd om
lilla Schinjören, som inte hade mer än sin snäfva kappa. Jag var
den tiden pratsam som nu — ty det kan aldrig skada att man talar;
— och så pratade vi, jag och Schinjören, om hvad det kunde vara
som var märkeligt. Och så sade jag en gång: — Nu har
Schinjören rätt kört som en turk och hedning, — ty hästen var rent hvit.
— Har jag? sade han.
— Ja det har han, sa’ jag.
— Der har du sex skilling, sa’ han.
— Tack, sa’ jag, men det är allt synd om Schinjören att ge
mig så mycket.
Då skrattade Schinjören och sade: det skall en rik flicka betala,
sa’ han.
Jo serra tre, året derpå så kom han med egen vagn och tog
paret och hade fått sig en ny resväska med grannt namn uppå och
en stor hund, liksom utsydt. Och jag skjutsa honom och körde sjelf
och Schinjören satt bredvid i en ny grafm klädesrock med snören på
och var rikligt grann.
Då sa’ jag: — nog synes det att Schinjören fått sig en rik
flicka, som han sade i våras.
— Nej, inte än.
— Hvem kan det vara, med förlof? sa’ jag.
— Jo det är en brukspatrons dotter, sa’ Schinjören.
— Och hon ur väl alldeles fasligt rik? sa’ jag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
