Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Floda 1893
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det var i Floda som jag första gången fick
ett pinsamt intryck av turisternas självsvåld.
Där var en dansbana och det var lördagskväll.
Jag satt omärklig och stilla i ett hörn
och gladde mig att höra spelmännen gnida sina
fioler mellan gröna vajande lövruskor och att se
pojkar och kullor svänga om i all sköns gamman.
Pojkarna buro den tiden ännu vita vadmalsrockar
och röda strutthättor och kullorna lyste i vita
överdelar och grant kantade, svajiga kjortlar.
Då kom där turister. Bara två, en herre
och en dam, objudna gäster. Herrn tog genast
fatt på den vackraste kullan och släppte henne
knappt på hela kvällen, och damen valde med
lika stor säkerhet för sin del den grannaste pojken.
Ett litet prov på hur turisterna anse sig kunna
uppträda när de komma till Dalarne.
För övrigt var det icke enbart muntert i Floda.
I den glada, brokiga vävnaden fanns också mörkare
inslag.
Det var där jag första gången hörde ordet
ödegård, som då genast grep mig så hårt.
Ödegårdarna voro lungsotsgårdar, där hela familjen:
de gamla, far, mor och barn, alla hjälplöst efter
varandra dött och blivit utburna, och där
lungsotsskräcken sedan härskade i obestridd rätt.
Ingen vågade flytta in i gårdarna; man vågade
inte ens ta ner byggnaderna och begagna timret.
Jag såg en sådan ödegård. Något ödsligare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
