Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grannflickorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Efter denna lilla beskrifning kan jag med godt samvete hoppa
öfver några år till dess flickorna äro giftasvuxna. Regina var då en
stolt skönhet, vek och fin och med ett visst förnämt drag kring den sköna
munnen och öfver den höga pannan. Johanna deremot var ej skön,
men vacker som en dag med blomstrande kinder och svällande läppar,
som då hon log voro förtjusande.
Hos numera kommerserådet Smoer var vid den tiden en hög
umgängelse. Adliga ynglingar i alla sorters uniformer strömmade ut och
in i det sköna huset, en kapten vände om bladet i notboken, en
löjtnant stod förtjusad bakom stolen, då Regina spelade fortepiano, och
en major hade slagit sig ner bredvid mamma sjelf och var högst ämabel.
Med ett ord, allting var herrligt. Men svarfvaren hade en hygglig
gesäll, som flitigt arbetade och kunde svarfva långa ypsilantipipskaft
utan riktbräde och som åt Johanna svarfvade syskrufvar och nålhus,
och tycktes innerligt lycklig, då Johanna rodnade för presenten och
sade: »Lindgren är allt för god, han gör sig så mycket besvär för
min skull.»
Då sväfvade alltid en bekännelse på den stackars gossens läppar,
men han sväljde ner den och gick åter till sitt arbete. Der hörde
man hans sång under det svarfstolen gick, och lilla Johanna stod bakom
dörren och hörde på; nere i kojan sjöng han; uppe i det stora huset
sjöng Regina. Hvilken var lyckligast: han, som ännu aldrig tänkt på
att rösten kunde vara dålig, eller Regina, som merendels efter
hvarjehanda halsbrytande rullader fick höra sin mor säga: »Lilla Regina, du
är ej vid röst i afton, du glömde din boa i går aftse.»
Vi – förlåt mig, det var ej egentligen vi, utan stadens fruar,
ibland hvilka äfven min hustru räknas – vi, således, undrade storligen
hvem den der långe karlen med det bleka ansigtet och de miserabla
benen, som då och då gick uppför gatan, väl kunde vara, men fingo
slutligen veta, att det var unge baron från Krukehof, kammarherren
och löjtnanten Jules, som så länge legat i Paris, och som nu
återkommit för att taga mamsell Smoer i ögonsigte.
Unge kammarherren var sin fru mors ögonsten och ett snille i
salongen, han kunde skrifva vers och äfven något rita samt var en
grundlig musikkännare, så till vida, att han hört Beriot och Thalberg,
Kalkbrenner och Moscheles, och, oaktadt han sjelf hvarken hade röst
eller kunde traktera något instrument, var han en »kännare», som föll
i förtjusning, så snart han såg något utmärkt namn på titelbladet till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
