Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Peter Abel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Peter Abel. 243
Hon förstod honom så väl, hon anade alla hans önskningar, hon
inrättade allt så att han fann trefnad.
Mången afton besökte baron sin ungdomsvän i grindstugan. Hon
är nu en gumma, men glad och fryntlig och ungdomlig till sinnet.
Hon hade aldrig byggt skepp; hennes små önskningar hade, som små
båtar, aldrig vågat sig utom hemmets lugna hamn, och hade väl ej
landat på någon rik ö i Sydhafvet, men också aldrig kantrat. Hennes
barn voro, med undantag af en flicka, alla ute i verlden; men alla
kommo ihåg det gamla hemmet och skrefvo hem bref, om de ej kommo
sjelfva.
Dessa bref började alltid med det vigtigaste, de voro alla af samma
formulär. »Kära föräldrar! Jag har en god helsa och önskar att detta
bref måtte träffa mina goda föräldrar vid samma goda helsa. Gud välsigne
far och mor och beskare dem all sin nåd.» Derefter kommo
underrättelserna om kor och kalfvar, om hafren och rågen, om blångarnet
och den gamla väfskeden som mor har, m. m.
»Vet du, Lina», sade baronen en dag efter flera års förlopp, »nu
ha de varit åstad och skurit mig i tummen igen.»
»Hur då?»
»Jo, ser du, der har kommit en friare till Maria, jag blir af med
henne, det svider i själen; men karlen är en galant, hederlig karl och
Maria håller så mycket af honom.»
»Men då får baronen barnbarn med tiden», smålog Lina; »det
blir så galant.»
»Ja du, det är just det . . . kom ihåg ändå, att ha barnbarn, som
leka omkring en och smeka morfar, och morfar bygger skepp åt . . .»
»Jaså, baron ämnar taga ihop med det omigen?»
»Jaha du, göra leksaker och glädja mig åt barnens glädje. Då
skall du komma till oss, komma mycket ofta, gamla Lina, och se att
baron Ernst icke alltid har en Peter Abel, som faller öfver bord.»
Och det var en jul några år derefter och Lina var bjuden till
Svenneby. Hon kom svartklädd, ty hon var enka; nu hade äfven hon
fått ett sår; men Peter Abel var ej ännu fallen öfver bord, hon hade
barnen att lefva för och glädja sig ät - de beskedliga barnen, som
skrefvo så vackra bref.
Nu var baron Ernst i sitt element: lilla Emma, hans barnbarn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
