Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sorgebarnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sorgebarnet. 279
liga som vi, det vore dumt att säga annat; men en flicka, som gifter
sig för namnets skull, eller en karl, som gifter sig för penningarnes
skull, blir antingen verkligen olycklig, eller också är det en så
död-bakad natur, att den ej kan vara lycklig.»
»Ja, du gifte dig ej för penningarnes skull, Axel.»
»Och du ej för namnet, Emma; således äro vi qvitt.»
Majorskan, som på ett par år börjat försona sig med sin Emmas
öde, kunde dock aldrig förmås att ta emot sin måg. Påminnelsen att
hon sjelf var en fattig handtverkares dotter hade verkat för
ögonblicket, men långt ifrån ej sedan. Den snarare verkade motsatsen. Det
stackars fåret, som måst klättra från sten till sten för att nå
bergspetsen, fruktar beständigt att falla. Stengeten, som är född der oppe,
fruktar det icke, utan gör språng, som fåret aldrig skulle våga.
Emma hade tillfälle att hjelpa och underlätta sin mors bekymmer.
Majorskan mottog dessa välmenta gåfvor aldrig utan att djupt känna
sin förnedring att nödgas stå i en slags tacksamhetsskuld till en
simpel bleckslagare. De gladde henne icke, den stackars modren.
De goda stadsboarne kunde icke heller låta bli att, så ofta
tillfälle gafs, såra henne. När borgmästarinnan gjorde visit, berättade
hon en passant, att hon låtit göra sig en papegojbur hos majorskans
måg; rådmanskan Svan hade mött »bleckslagaren», majorskans måg,
på gatan, och postinspektorskan hade sett den lilla söta fru Erman
sjelf i boden säljande en tratt.
Hvarje gång majorskan fått höra något dylikt fick Emma, då hon
kom, åter höra det gamla: »du är en god dotter, lilla Emma, men -
det oaktadt ett sorgebarn», och strax derpå: »stackars Ernestine, som
är så olycklig - hon som alltid gjort mig glädje, som är min enda
ålderdomströst.»
Förlidet år sjuknade majorskan. Ännu in i döden, då den ömma
dottren var den enda som satt vid hennes läger, då hon blickade
tillbaka på en lång följd af år, under hvilka Emma varit hennes allt och
Ernestine intet, fann hon ej att hon styrdes af en eländig, inympad
fördom, som genomträngt hela hennes varelse. »Gud välsigne dig och
göre dig lycklig i ditt föraktade stånd!» rosslade modren; »jag skall
hos Gud i himlen bedja för mitt - mitt stackars sorgebarn.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
