Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hämd och försoning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
470 Berättelser, skizzer och noveller.
»Pajazzo, kom in, Pajazzo!» ropade karlen, och en vederstygglig
figur sprang in samt gapade på mängden; barnen på taket skreko af
glädje och förskräckelse. Den svartmuskige karlen gjorde åtskilliga
konster; han var en Herkules och kastade jernkulor och tunga lod,
hängde sig, lastad med stora tyngder, vertikalt vid en träpelare, rned
ett ord, plågade åskådarne med alla dessa onyttiga och farliga öfningar,
som konstmakare bruka.
Det är ett ledsamt tecken, då folket samlar sig för att åskåda en
sådan; det tyder på en råhet i karakteren, en brist på känsla, som är
beklaglig.
Ändtligen voro då dessa öfningar slut, och nu framkom en liten
gosse, tolf år kunde han vara; det var en liten kärleksgud, lätt och
späd i sina former, med barnsligt, fromt och skönt ansigte; rika
ljusgula lockar, blott sammanhållna af en smal silfverbindel öfver pannan,
fladdrade ned på axlarne; ett par små vingar af tyll, med
silfverstjer-nor på, sutto spända mellan dem, och en ljusblå tunik, ren som
himlahvalfvet och, liksom det, beströdd med stjernor, smög sig kring
det smärta lifvet.
Det var en skön anblick! Något englalikt, det vill säga något
försonande och godt, lyste ur gossens blå ögon, log på hans mun och
brann på hans kinder.
Rådmannen, som i allmänhet ej hade sinne för det estetiska,
hvarken i form eller tanke, berättade halfhviskande för sällskapet, att han
låtit gifva den lille kärleksguden en stor smörgås med ost på, och att
han ätit med förvånande aptit. Det var väl en ganska prosaisk
anmärkning, men den visade, att rådmannen var en praktiskt god
menniska, fastän han saknade den fina känsla, som fordras för att idealisera. Vi
se detta ofta och finna att känsla och menniskokänsla äro tvenne olika
saker. Man känner djupt sanningen af en målning af fattigdom och
elände, der perlar till och med en tår fram i ögat, då vi läsa derom,
då snillet kastat sitt ljus in i eländets hålor och vi se den ruttnande
halmen i bädden, de hungrande barnen och den förtviflade modren.
Men komma vi händelsevis in i en sådan håla, står der en förtviflad
moder framför oss med sina hungrande barn omkring sig; då göra vi
intet eller ganska litet för att rädda henne och dem; då äro vi
förnuftiga och låta ej hänföra oss af vår känsla, derför att de stå i
sanningens gråhvita, ej i diktens gyllene dager. Vi fordra njutning för
att vara goda och verkligheten erbjuder ingen sådan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
