Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hämd och försoning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
47 8 Berättelser, skizzer och noveller.
nåd utan att mannen sjelf kände någotdera. Det var blott en som
han älskade, och detta var han sjelf, och blott ett som han föraktade,
och detta var hans omgifning. Detta förakt visade sig antingen som
ett hån, eller som en krypande vördnad; ty man kryper ej inför den
man älskar och högaktar, till den talar man sanning., eljest kan man
ej älska honom. Sully talade sanning med Henrik IV; ty han älskade
honom, men Cabalen smickrade Carl II, emedan den måste förakta
honom.
»Ni deltager ej i nöjet, mine herrar», sade baronen småleende
till sina gäster; »troligen har vår Byron inledt er, baron Pahlen, i
fantasiens rymder; der är rätt bra, blott man har vingar att följa
honom. Jag hör er gerna, herr grefve, men jag tröttnar på resan, och
sedan måste ni släpa mig med er. O! se der», afbröt han sig sjelf,
»välkommen, onkel Pistolsvärd och ni, min bästa fröken. Tillåt mig
presentera er»; och nu gjorde han detta.
»Jag skall», återtog han, »följa er min fröken, till min» (han sökte
efter det passande ordet) »till min hustru», sade han slutligen, emedan
han i majorens ögon ville synas den gamle krigskamraten. »Onkel
Pistolsvärd torde vänta mig här.»
Baronen gick, men kom snart åter.
»Nå, bäste onkel, nu kunna vi spraka fritt med hvarandra», yttrade
han fryntligt och lade sin hand förtroligt på majorens axel; »onkel ser
ännu lika ung ut, åren hafva ej tagit.»
»Åh nej, Gud ske lof», yttrade majoren, »nu, sedan jag druckit
af det der sattyget vid Sumpmyra, är det bra igen; men hvad f-n går
åt dig, min hedersgosse, du är ju mager som en skrika och blekgrå
se’n som ett pigförkläde.»
Baronen smålog och kastade en blick på sina begge gäster; den
blicken uttryckte, »förlåt honom, herre, han vet ej hvad han säger»,
eller något dylikt. Grefve Gynterfeldt drog en djup suck och höjde
på ögonbrynen, och baron von Pahlen smålog helt godmodigt.
Händelsen hade här sammanfört fyra karakterer, som voro af olika
metall, det var den klingande och sköra bronsen bredvid det hårda
oböjliga Jernet, det smidiga tennet bredvid det i evighet uttänjbara
guldet. De voro hvarandra motsatta, alldeles skilda på lifvets bana,
olika till sin natur, olika förarbetade genom konsten.
Baron Nordenhjelm hade haft sina särskilda räsoner för att bjuda
den gamle majoren till sig på den stora dagen; han gjorde nemligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
