Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hämd och försoning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
480 Berättelser, skizzer och noveller.
öfverinspektionen öfver honom, emedan barnen, för att blifva
presentabla, borde visas en corps) och klättrade, alldeles obekymrad om
följderna och djerft, som om ingen fallkraft funnits till i verlden, upp på
spetsen af klippan. En skön utsigt öppnade sig nedanför honom, hela
parken, sjön - den breda, knappt märkbart flytande floden, som gick
omkring herrgården och föll i sjön, de vandrande menniskorna, som
der nere rörde sig fram och åter och voro så små, så små; allt
förtjuste gossen, som i glädjen tog höga språng.
Han halkade hastigt och lätt utför den branta stupningen, och
skulle ofelbart hafva fallit ned och blifvit krossad, ty bergväggen blef
snart alldeles lodrät, om ej hans kläder hakat i en späd rönn, som
klängt sig fast i en remna. Gossen grep tag i sitt svaga
räddningsmedel och qvarhängde på kanten af afgrunden, med en starkt lutande,
af regn och stormar blankslipad, berghäll bakom sig. Att ropa på
hjelp föll honom ej in; ty de rörliga massorna af menniskor, han såg
nedanför sig, voro för långt borta; hans bestämda och djerfva sinne
kom honom blott att tänka på något sätt att åter komma derifrån.
Då hörde han hastiga steg uppöfver sig och såg en gosse af ungefär
samma storlek som han sjelf, vig som en lo, barfotad klättra utför den
blanka berghällen och fatta hans hand. Han grep den mekaniskt, men
ej utan fruktan; ty han insåg, att om gossen halkade, hade den lilla
rönnen varit för svag att bära dem begge två; men den främmande
tycktes ej dela hans fruktan, utan drog honom raskt med sig upp, och
snart stod han der uppe räddad och säker.
Adolf darrade väl något, ty nu. först ryste han, förut hade han ej
haft tid dertill; den främmande gossen smålog och sade: »lille herrn,
som inte är van vid sådant, skall akta sig en annan gång.»
»Hvem är du, lille gosse?» frågade Adolf.
»Jo, jag heter Ludvig», svarade denne.
»Kom med mig, Ludvig lille, tack för hjelpen, kom med mig skall
du få något godt.»
Gossarne följdes åt och Adolf skyndade mot slottet. »Kläderna
äro väl ej söndriga eller smutsiga?» frågade han sin nye vän då de
voro framme, och när denne besvarade frågan med nej, sprungo de
upp i huset.
Här införde han sin räddare i ett litet rum, der alla sorters bakelser
stodo i stora högar på stora fat; det var ett slags handkammare. »Se
här, Ludvig, ta’ för dig, jag skall gå och bedja mamsell om lite sylt.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
