Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hämd och försoning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hämd och försoning. 497
hennes framtid, men fråga mig ej vidare, jag kan, jag får ej svara
dig. Kämpa, Adolf, det är en god kamp då man strider mot sig sjelf
och segrar.»
Några dagar före julen kom ett bref till fröken Emerentia. Det
var från Ludvig, som berättade händelsen med Theodora och bad sin
fostermor mottaga henne på Lillhamra.
»Jaså», sade majoren, då han fick höra brefvets innehåll, »då är
pojken, förbanna mig, kär i den der flickan, hvad hon heter; och han
vill nu, att vi skola uppfostra en hustru åt honom.»
»Men kära du», invände fröken, »han skrifver uttryckligen att han
räddat henne från förförelse och olycka, och att han ej vet någon
bättre fristad för det arma barnet än här hos oss. Det är ej annat
än ett drag af hans kristliga medlidande.»
»Hvad f-n är det för persilja du pratar, syster Emerentia?» sade
majoren; »sådana der gamla mökäringar, som du och andra, komma
alltid stickande med er kristendom; pojken är kär och dermed bastå;
han vill ha henne till hustru och du skall med tiden få se att så går,
och att vi få barnbarn i huset.»
»Så du pratar», sade fröken; »kan då omöjligen en ung karl ha
ädla känslor och blott af mensklighet hjelpa en flicka undan förnedring?»
»Å jo, men förbannadt sällan är det», yttrade majoren, som
liksom skämdes litet grand öfver att det var så sällan.
»Du erkänner ju sjelf», fortfor fröken, som nu fann sig hafva
öfvertaget, »du erkänner ju sjelf, att Ludvig är en ädel yngling, och
likväl tror du, att han endast af egennytta räddat flickan och af
egen-nytta vill låta oss uppfostra henne till en nyttig menniska.»
»Hm hm, ja det är väl så», svarade majoren; »men är flickan
hygglig, så hvarför inte, han må gerna hålla af henne.»
»Det vore just hyggligt», yttrade fröken litet förargad.
»I all tukt och ära, syster Emerentia», tillade gubben; »ni
fruntimmer äro då alldeles befängda. En karl skall, då ni vill tycka om
honom, vara rent af ett träbeläte, han skall sucka och bedja och åbäka
sig som en gammal käring och kär får han inte bli, det är Gud bevars
syndigt, utan han skall gå der som ett oskyldigt fä i alla sina lifsdagar
och tala om månsken och himmelsk kärlek och allt det der; f-n vet
inte allt hvad det heter.»
Wetterbergh, Berättelser, skizzer och noveller. 32
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
