Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hämd och försoning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hämd och försoning. 5°7
så bekänn - i bekännelsen ligger en half ånger och i ångern
bönhörelse. »
»Ja, jag vill bekänna - jo, herre, jag har mördat, med denna
hand mördat en menniska. - Förlåtas blodskulder?»
»Ingen skuld», sade Ludvig och ryste, »är så stor, att ej den evigt
barmhertige fadren vill förlåta den, om du faller ned för hans fot och
ångrande ber om hans förbarmande.»
»Ja, herre, så tror jag också; men det är ej nog», yttrade den
sjuke med förtviflans ansträngning - »det är ej nog - jag har sålt
mina barn, sålt dem för penningar, herre - jag har mottagit
blodspenningar för dem och dessa ligga och bränna på hjertat som eldkol.»
»Sålt edra barn?» ropade Ludvig och reste sig upp, öfverväldigad
af fasa; »sålt edra barn - hvem är ni?»
»Jag viste väl», stammade gubben, »jag viste väl, att äfven du
skulle öfvergifva mig - må vara, jag är beredd på mitt öde.»
»Nej», sade Ludvig, »jag öfverger dig icke; hvilka voro dina barn?»
»Jo - det var en gosse och en flicka; flickan var den sista jag
sålde; men det var strax innan jag hörde dig predika, och jag ångrade
mig, och det var i ångesten jag mördade - mördade den, som ville
köpa henne utaf mig.»
Ludvig betraktade den gamle med forskande blickar, det var
Theo-doras far. »Nå, än gossen?» frågade han darrande.
»Gossen, åh det var längesedan, honom lemnade jag till en
lindansare; kanske han brutit ihjäl honom.»
»Barmhertige Gud!» ropade Ludvig och störtade ned bredvid
sängen och dolde sitt hufvud vid den döendes bröst.
»Jaså, du tror då», ropade gubben, hvars sista krafter tycktes
försvunna genom ansträngningen; »således ingen nåd, ingen försoning
för mig, arme syndare.»
»Låtom oss bedja», hviskade Ludvig - »låtom oss bedja!» Och
begge blandade sina böner tillsammans, mördaren och hans son.»
»Ångrar du dig, gamle man?» sade slutligen Ludvig; »ångrar du
djupt din synd och dina brott?»
»Ja, inför Gud, det gör jag», hviskade denne.
»Är det något du önskar, vore det något, som kunde lugna din
sista strid?» sade Ludvig ännu knäböjande. »Gamle man, älskar du
dock dina barn, så som du vill att Gud skall älska oss alla?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
