Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Strumpväfvarens barn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Strumpväfvarens bar??. 549
ända till fabrikatet är färdigt och skall säljas, då», smålog herr Jarlin,
»förstå vi nog, hvartill menniskorna duga. Det gifves dock ett högre
och ädlare; men så långt hafva vi ej kommit.»
Bordet var dukadt - och sedan allt var slut, middag, kaffe och
likör, reste herrskapet hem igen.
»En rolig menniska, min beskedlige Jarlin», sade patron Griberg,
vårdslöst lutande sig i sätet.
»Den der Anders är, liksom de andre, en riktig drommel», sade
herr Stanly. »Komma in i svarfven med hegre hand i utvexling -
alldeles krossa hegre händt. *
Så var det verkligen. Anders hade blifvit för stor att stå vid
maskinhyfveln och flytta tanden och smörja, utan sattes till en svarf,
som han aldrig förr skött. Han hade väl i många år sett den der
inrättningen, men hade aldrig tagit notis om dess skötande - det
hörde honom icke till, tänkte han och brydde sig icke om
messings-svarfven. Denna liknöjdhet var ej ensam för honom, den är temligen
allmän hos arbetare vid maskiner. De identifiera sig så med sin
mäktige hjelpare, att de utgöra hans själ, under det att mekanismen är
sjelfva kroppen, och detta gör, att en arbetare vid en kardmaskin lika
litet tänker på huru en spinnstol verkar, som det faller en skata in
att tänka på huru hon skulle reda sig om hon vore en svala. Det
skulle ej skada, om personen verkligen vore identifierad med sin
jern-kropp, som arbetar; men det är han icke. Blir denna kropp obruklig,
så blir skötaren liksom död, och irrar som en osalig ande på Stygens
stränder - han har ej lärt annat än att lefva för och genom en viss
bestämd mekanism, och då denna blir onödig och bortfaller ur
fabriks-verlden, så är hans ande befriad, men i samma olyckliga ställning som
den, hvilken dör från en verld, vid hvilken han alltför mycket fästat
sig. Lika svår är inom fabrikerna förflyttningen från en maskin till
en annan - det är en sort själavandring, som ofta förstör både kropp
och själ. Så var det nu - Anders hade krossat sin hand, och
Svarfstolen hade gått sönder.
Detta hände flere år efter sedan hofjunkaren med sin fru togo
ortens begge fabriker i ögonsigte. Sonen, den dåvarande juris
studiosus, var nu en välbestäld vice häradshöfding och en yngling, som
utvecklat sig till sin förmån. Han förenade sin fars godmodighet med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
