Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett snilles vänner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett snilles vänner. 641
försigtighet och hade mera än en rolig historia att spinna ut på
längden.
Waldner var oaktadt alla täflingsförsök ändå den öfverlägsne; allt
hvad han sade bar denna snillets egendomliga stämpel af äkta vara,
som ingen efterapare är i stånd att göra efter. Detta ligger i det inre,
är den vattenstämpel, som snillet brukar i sina obligationer.
Det är klart, att vinet öppnar menniskans hjerta, och då är det
också klart, att de stackars ungkarlarne, studenterna, der inne i det
oroliga hjertat ha en hel samling af flickporträtter, som de gerna klandra,
endast derför att de icke kunna få ega någon af dem; men deremot
fast föresatt sig att en gång, när lönen skulle komma och den
sjelfständiga bergningen, utse sig ett ideal, skönare, älskvärdare och bättre
än alla dessa, som nu blott som resande uppehålla sig i deras minne.
Man pratade mycket om flickorna i Lund - och på den tiden funnos
många sådana, vackra som dagen, milda som månen och älskvärda
se’n. Om allt gått som man en gång trodde, skulle Waldner som
ultimus kommit med verser, hvilka både hedrat dem och honom;
men nu -
»Skrif något om flickorna i Lund!» hviskade en af vännerna.
»Nej!» svarade Waldner, »jag har inte lust.»
»Åh jo, men det skulle ju vara så roligt - vi äro blott några
vänner, och gamle handelsman der hör klent; skrif du!»
Huru det var, kanske en smula fåfänga, men då en svaghet, som
vinet väckt upp, icke en naturlig - nog af, Waldner tog en
blyertspenna och skref några verser. De voro godmodiga, men roliga. Der
fans ingenting sårande, utom det att de skrefvos.
Waldner läste upp dem - förtjusningen var allmän; man bad att
få höra dem om igen - åh ja - men då man bad att få se dem,
tände Waldner på dem i ljuset och brände dem till aska.
»Det var synd - så borde du icke göra.»
Då blef Waldner allvarsam och sade: »både flickorna och jag äro
för goda att de skulle komma ut; dumt folk skulle förnedra mina
dumma verser till ett paskill.»
Vännerna tego; men en och annan antecknade i sin plånbok än
en strof, än en annan af dessa i sig sjelf oskyldiga verser; och när vi
andra dagen kommo till Lund, dröjde det knappt till qvällen, förr än
de olyckliga verserna, med vännernas tillägg naturligtvis (teet var
blandadt med vännernas »själträn») i hundradetal af afskrifter, alla
Wetterbergh, Berättelser, skizzer och noveller. A\
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
