Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett snilles vänner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett snilles vänner. 647
Svenska Flaggan skulle kunna användas; joho - se här är hon -
öfver brödren Waldners fosterländska sjömans sång.»
Waldner yttrade ingenting.
»Nå!» återtog herr Tulpan, »herrn är gammal vän med brödren,
den hedersknyffeln här - skrif en liten puff, när herrn kommer till
Stockholm. Waldner bör verkligen bli känd - och så betalade jag
bra för det hela - det är fan hvad priserna på dylikt ha stigit -
men den ene förläggaren skämmer bort för den andre och ökar herrar
författares pretentioner.»
»Bry dig ej om att puffa», yttrade Waldner till mig; »duger det,
duger det ändå, duger det inte, så -»
»Men se, käre bror!» inföll herr Tulpan något spetsigt, »jag
behöfver bli af med förlaget, som jag, om vi inte varit goda vänner och
du någon gång förut gjort mig ett handtag, min själ aldrig hade velat
taga - jag tog det för att göra bror Waldner en tjenst, ja min själ
var icke det min mening.»
Waldners öga blixtrade, han ville svara något; men han bet sig i
läppen och teg.
»Ah ja, vi tala ej om den saken nu», återtog herr Tulpan
försonande. »Herrarne äro väl så goda och ta en frukostrisp ute på
Gökbäcken - en liten nätt anläggning, som herrn borde se.»
»Nej, jag tackar, hästarne ha länge stått förspända, jag måste
resa.»
»Hm! så förargligt; annars kunde broder Waldner och jag haft
en munter dag.»
De begge herrarne följde mig till värdshuset; en butelj portvin
togs fram af herr Tulpan - man kan ej skiljas utan tårar. När den
trakteringen var slut, gick herr Tulpan, som tryckte min hand till
afsked och hviskade: »tänk på en liten puff i Allehanda, det kunde nog
göra godt i någon rynka.»
När han gått, stod Waldner vid ett fönster och skref bokstäfver
med fingret på den immiga rutan. - »Farväl, Waldner!» sade jag.
»Jaså, du skall resa», yttrade han tankspridd. »Du ser hur det
hänger ihop - af den der måste jag bero; ha ha ha! så går det.»
»Men det kan väl ännu hjelpas?»
»Hjelpas?! - åh nej, jag är skyldig honom tvåhundra riksdaler;
men på dem tar han en blodig ränta - för den hundpenningen måste
jag skrifva hvad han vill - o vett mot menniskor, som jag ej har ondt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
