Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tant Margaretas soaréer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
658 Berättelser, skizzer och noveller.
»Då jag kom till Remminge, var det dels för att tillse hushållet,
dels hafva uppsigt öfver barnen och dels att vara sällskap åt
friherrinnan Ankarstjerna. Jag var således på sätt och vis ett allt i allom
i huset och blef snart vän med den trefliga familjen, som bestod af
baronen, hans friherrinna, en son och en dotter. Till denna familj
slöt sig helt kuriöst också gamle magister Gerhard - »den grå
mannen», hvars verksamhetssfer jag aldrig kunde utfundera. Han läste icke
med gossen, han vistades mest i det gamla biblioteket och sågs aldrig
ute om dagarne. Han talade mycket sällan, var alltid städad och på
sitt sätt fin i sina skiffergrå kläder; begärde aldrig någon uppassning,
städade sjelf sitt rum, dit ingen oinvigd, det vill säga ingen annan än
baronen, fick inträda, och hade sina rum innanför biblioteket tillästa
och reglade, då han var ute eller inne. Det tycktes som man ej haft
någon makt öfver honom; han kom och gick när han ville, åt vid
bordet när han så ville, i sitt bibliotek då han ej ville gä upp. Med
ett ord, magister Gerhard var en fullkomlig gåta. Oaktadt allt detta
bemöttes han med utmärkt artighet och vänlighet af mitt
husbondefolk, och den första föreskrift, jag fick af min matmor, var: »m får ej
på något sätt försumma magistern, han skall i allt ha sin egen vilja.»
Detta var oändligen lätt att efterkomma; ty magistern begärde
ingenting utom att slippa uppmärksamhet. Han kunde likväl ej annat än
väcka nyfikenheten; men denna stannade hos husfolket och grannarne,
vid det enkla, att magistern var en besynnerlig menniska eller på sin
höjd att han var Svedenborgare, en benämning, som man ansåg
innebära allt som var dunkelt och gåtlikt, orimligt och besynnerligt.»
»Nå tack, tant, nu äro vi inne på andeskåderi», sade jag. »Nå
vidare.»
»Jag kan ej neka», återtog tant Margareta småleende, »att detta
just var min tanke då. Jag kunde ej låta bli att med en sorts
barnslig fruktan betrakta den grå mannen, hvars gulbleka, skrynkliga ansigte,
lutande och liksom smygande gång, allvarliga, hemlighetsfulla sätt att
vara, jemte hans tystnad och lefnadssätt, var så olikt från alla andras.
Men jag fann ingenting mera besynnerligt, än att den gamle aldrig
om dagarne gick ut, det måtte vara så vackert väder som helst.
Deremot hvarje afton mot tiotiden gjorde han ensam en promenad i den
gamla af murar kringstängda trädgården. Han, ensamt han, hade
nyckeln till gallerporten, som ledde dit, och hvarje afton klockan tio,
när alla i huset hade dragit sig tillbaka, hördes denna port knarra och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
