Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tant Margaretas soaréer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
660 Berättelsert skizzer och noveller,
på nöjen och var med ett ord en af dessa, som ha hjertat på tungan,
en glad själ, som lät dag komma och dag gå. Efter all anledning
hade han köpt Remminge på skuld; men detta tycktes icke besvära
honom. Hans första fru hade varit en fattig fröken, han en lika fattig
kapten, då han gifte sig, och några år derefter köpte han Remminge
med underlydande. Äfven detta hade i början förefallit underligt,
särdeles som baronen långt ifrån ej var road af landtbruk.
»Gamle trädgårdsmästaren Hansen, som nu var pensionerad, hade
om baronens ditkomst en egen historia. Herrskapet hade kommit och
knappt varit der fjorton dagar; redan första dagen hade de tagit
nyckeln" till gallerporten och låtit omgöra låset med dubbla reglar. Detta
hände för omkring femton år sedan. En liten tid derefter
uppenbarade sig en afton den »grå mannen», som sedan haft nyckeln. Så
mycket är säkert, att ingen kan röra vid gallerporten utan att af en
osynlig makt kastas tillbaka. Magistern såg, då han kom dit, menade
Hansen, lika gammal ut, som nu, åtminstone hade han icke märkt
någon skilnad, lika blek, lika mager, lika grå i hågen och - det är
mycket det. ’ Friherrinnan hade dött och sedan baronen gått enkling
ett år, gifte han sig med en ung flicka, som varit gamla friherrinnans
förtrogna och vän, på långt håll slägt - en god husmoder, en
förekommande vän och en klok hushållsmenniska. Hon hade sjelf hand
om allt" och jag var endast biträde i allt. Jag funderade hit och dit;
när är ej ett fruntimmer nyfiket och en nitton års flicka allra mest?
Den der gallerporten var mig förhatlig, magistern utgjorde min fasa;
med ett ord, jag måste veta det, men huru? En gång då baronen
var synnerligen upprymd, vågade jag fråga: »Baronen kunde väl ändå
säga mig, hvem denne magister egentligen är - han är så ...»
»Baronen blef plötsligen allvarsam och sade: »bästa Margaret,
magistern är en hederlig karl, en utmärkt menniska - litet kuriös.
Han är en min ungdomsvän.»
»Svaret var tydligen undvikande. Jag vände mig en gång till
friherrinnan; men fick der ett lika undvikande svar och en allvarlig blick
med det tillägget: »magistern tillhör oss, är en vän; är det ej så?»
»Jo.»
»Kom då ihåg vår första bön, bry er ej om magistern; låt honom
vara obemärkt, det är detta han vill - och låt vara att det är
besynnerligt. Det är väl ändå det minsta en menniska kan begära, att fa
lefva för sig sjelf och i sina egna tankar, då hon dermed ej besvärar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
