Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tant Margaretas soaréer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tant Margaretas soaréer 663
»De begge främlingarne fortsatte sin gång. De behöfde ej, som
de infödde, tränga sig fram, ty folket lemnade rum för de ovanliga
gästerne fastän en och annan rättrogen mumlade mellan tänderna
någonting om kättare, som oskärade templet.
»Desse resande nordbor voro - jag vill nu erkänna sanningen»,
tillade tant Margareta, »unge baron Ankarstjerna och ...»
»Och magister Gerhard», tillade jag; »se så, Gud ske lof, nu ha vi
honom igen.»
»Nå ja, magister Gerhard, som var den unge mannens följeslagare,
informator, guvernör, om man så vill kalla det; men framför allt hans
bäste vän.
»Emellertid blef denna roll honom ganska svår; ty unge Felix,
nu tjugutvå år gammal, hade vuxit ifrån informatorn och guvernören,
och endast vännen återstod. Också hade de olika sysselsättningar;
den unge uppsökte alla konstens skatter - den äldre lärdomens.
Under det att den unge hela timmar stod försjunken i betraktande af
den då ej ännu förstådde Leonardo da Vinci’s nattvard, satt den äldre
fördjupad i forskningar i Boromeiska biblioteket, der han ur
handskrifterna gjorde utdrag. Sålunda voro de verkligen ej så mycket
tillsammans, som deras vänskap och deras landsmanskap skulle gjort troligt.
Begge ville på sitt sätt hemta frukter af resan, och dessa plockade
från olika träd. Dock, en punkt fans, der de sammanträffade, och
det var i jesuiternas kollegium, dit både böcker och konstskatter
lockade dem begge.
»Unge baron Felix kunde dock aldrig vänja sig vid
jesuiterbrö-derne; men deremot tycktes magister Gerhard mycket nära sluta sig
till en pater Lonarus, en lärd jesuit, som med snillets ljus och trons
värma förmådde upplifva hvarje föremål han hade för sig.
»Hör på, Gerhard», yttrade en afton Felix till sin vän, »jag
kommer från la Scala.»
»Och der?» frågade denne enstafvigt.
»Ack ja», började ynglingen, »det är emelleitid förargligt, att du
är så prosaisk af dig, så genomförståndig, så klok - hm -»
»Och vidare, Felix?» frågade magistern, läggande sin bok ifrån
sig, »och vidare?» Ett nästan omärkligt drag af smålöje spred sig
öfver hans ansigte.
»Jo, ser du», började Felix om igen och stälde sig midt emot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
