Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gustaf III och Klock-Jacob
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
betäcka deras toppar och sidor, och utmed vägen stå lummiga aspar och
susa sin vägafrid öfver vandraren. Här och der står en rönn och
prålar med sina klasar, och hasselbuskarne smyga sig in på
mellanrummen och stå der, fredliga, friska och starka, liksom
småfolket bland de store.
På ett ställe, der backen kröker sig, är en plan, hvarest man
vanligen låter hästarne, som blifvit uttröttade af detta långvariga uppföre,
hvila en stund; det är ett så kalladt pustställe, der skjutsbonden ger
sina kreatur en beta bröd och dröjer så länge det är möjligt. På
denna lilla bergsplan stod fordom en liten grå stuga, betäckt med ett
blomstrande torftak, och på den ena knuten var en hvitmålad urtafla
anslagen till ett märke, att en landturmakare der hade sin lugna boning.
En vacker Septemberdag i senare hälften af 1780-talet såg man
på denna afsats af vägen en båge, uppförd af gran- och björkris och
prydd med friska blommor från det närbelägna Lyckås’ trädgård.
En mängd bönder och ortens herrskaper hade församlat sig på
vägen, och i den närbelägna ängen stodo en mängd hästar bundna
vid träden.
Socknens pastor, högtidsklädd och lugn, liksom väntande på någon,
stod nära intill den gröna äreporten, och ortens länsman, med en
ofantlig trekantig hatt på sitt anspråkslösa hufvud, for som en
väfspole fram och åter mellan bönderne och hästarne.
»Klockan är redan fyra», sade han betänksamt, och såg på sin
stora »silfverrofva», »och klockan tolf skulle Hans Maj:t hafva inträffat
här. Men tyst!» fortfor han, »rullar det icke ner i backarne? Tyst,
go’ vänner!» Det rullade verkligen ganska fort på vägen, och alla
ordnade sig för att taga emot monarken, hvars namnchiffer, ett stort
G. III af förgyldt papper, prålade på höjden af bågen, eller, som
pastorn, och efter honom hela socknen kallade den: »triumfbågen».
Tolf hvitklädda flickor ordnade sig nu vid vägen för att strö
blommor för konungen, och pastorn genomögnade ännu en gång sitt
koncept och bad en tyst bön, att ej komma af sig inför majestätet. Äfven
i detta tal funnos blommor, men ej som dem, flickorna skulle strö,
plockade i den fria, friska naturen, utan hopsamlade ur den
underdåniga vältalighetens malätna herbarium, der redan då
praktexemplaren voro defekta och förbleknade.
Den kungliga vagnen, dragen af åtta flämtande och svettdrypande
hästar, kom nu ilande uppför backen och stannade under äreporten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
