Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vi och vårt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vi och vart. 777
ty sedan hon hört hans tankar så öppet på maskeraden, när en annan
spelade hennes roll, då var hon säker att en enda gång hafva fått
höra ett riktigt ärligt ord. Denna föreställning verkade, att hon, då
hon nästa gång såg baronen i sin fars salong, fastade mera
uppmärksamhet vid honom och afhörde honom med mera nöje än förut. Det
var dock en menniska, som ej blott tänkte och talade pladder, en
menniska, som kunde känna och handla som en man borde.
Pågen var denna enda gång ej af sin herskarinnas mening, utan
skakade på hufvudet och såg på sin fröken med sina kloka ögon.
»Hvad tänker du på, Lars?» frågade fröken.
»Jo, nådig fröken, jag tänker på den granna baron, som så länge
talade vid nådig fröken i går afton »
»Nå, hvad tänker du då?»
»Jo, nådig fröken, jag tycker icke om honom.»
Augusta skrattade, men ändå var der något i hennes själ, som
sade: »gossen har rätt.»
Baron Lejonsvärd besökte oftare baron Gyllenlants’ hus; alltid
var han samma lugna, tänkande menniska, och Augusta vande sig från
sin naturkänsla och fann sig ej illa oftare än då han log, ty der låg
något i detta leende, som var odrägligt, och i dessa ögonblick tänkte
hon väl icke, men kände djupt i själen, att detta leende var som ett
solsken, som spelar på ytan af hafvet, hvars djup man ej kan ana.
I sin ungkarlsvåning vid Regeringsgatan gick baron Lejonsvärd,
klädd i en rik sammetsnattrock, fram och åter öfver de veluterade
mattorna. Hans vackra ansigte var gladare än vanligt, blicken mera
öppen; han var hemma hos sig sjelf. Rummen voro praktfulla;
präktiga trymåer reflekterade dagsljuset, som sparsamt insläpptes mellan
sidengardinernas draperier; en vald samling taflor prydde väggarne, och
på pelarborden stodo byster och ett stort och präktigt kabinettsur,
hvars tafla uppbars af gyllene amoriner, som seglade i en snäcka
af emalj.
Men med all denna prakt felades det dock något, som man länge
måste forska efter, innan man fann hvad det kunde vara; der felades
enhet, harmoni och egentlig smak. Det praktfulla, det dyrbara var
sammanfördt inom ett trångt rum, men den ordnande anden, som
förmår gifva allt en motsvarighet och anvisa det sin rätta plats, spå-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
