Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VII. Den första kärleken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och mer tryckande. Rådinnan tycktes bära något på
hjertat, något bittert, som gaf sig luft mot guvernanten,
visst icke i några häftigare utbrott, utan blott på
bildadt manér i stickord och någonting frånstötande i
sätt att vara. Lotta sökte genom uppmärksamhet,
genom en undfallande flathet att besegra fruns onda
lynne, hon försökte till och med samma kur, som
David använde på Saul, spelade för frun alla hennes
favoritstycken, men med lika liten framgång som den
smorde gudsmannen, ty rådinnan var förstockad i sitt
hjerta. På detta sätt försvann småningom det sista
grandet af flickans ungdomsglädje, hon blef småningom
en dyster, trånande varelse, som ansåg sig ensam i
den stora, rörliga verlden, som såg menniskorna strömma
förbi sig, än gruppera sig, än åter skingra sig, men
alla flögo förbi, liksom hon suttit och betraktat dem
i en camera obscura, de sprungo spårlöst öfver taflan,
och intet öga rigtades på henne, ingen tanke fäste sig
vid henne, der hon satt undangömd. Denna ställning
utbildar småningom en varietet af karaktär, som man
kunde kalla för guvernantlynnet; den förorsakar en
sjukdom i hjertat, som yttrar sig i hvarje handling och
hvarje ord; det är en bitterhet, som liksom ett gift
växer till inom den förskjutnas bröst och som gör
henne ännu mera förskjuten, ännu mera tillbakasatt,
än hon förut varit.
Detta lynne hos guvernanter, som gjort dem till
ämne för så många löjliga målningar och kostat dem
så många bittra ögonblick, härflyter från känslan af
beroende och ensamhet och den aldrig underlåtna
pligten att göra anmärkningar på elevernas sätt att vara
och yttre skick. Detta gör gamla guvernanter ganska
svåra i umgänget; de ega med sig, hvarhelst de gå,
en slagruta, med hvilken de taga reda på om blott
en enda droppa opassande inflyter uti personers gång,
tal och sätt att uttrycka sig; de hafva, genom sin vana
att spänna uppmärksamheten på sina lärjungar, fått
ett fint öra för allt taktlöst och allt ostämdt, de rycka
till liksom de fått en elektrisk stöt, då de se en
opassande åtbörd eller höra ett mindre väl afvägdt ord;
det plågar dem, och sällan kunna de underlåta att
med en bitande anmärkning såra den, som trampat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
