Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Ja så, man får ej säga ut hela titeln; jag ber om
förlåtelse”, sade magistern; ”jag är så ovan, hä, hä,
att vara i sällskap med förnämt och högboret folk, hä,
hä, jag är för min del ofrälse som en bondpotatis.”
”Kan väl vara; men nu gå vi hem, min bästa
magister”, yttrade baronen, och begge herrarne följdes
åt genom trädgården.
”Ödmjukaste tjenare och god natt högvälb––––-—
jaså, herr baron; ty jag skall hädanefter säga baron
helt blankt, utan krus och komplimenter. Dermed bien;
god natt, rolig hvila!” yttrade magistern, lyftande på
hatten, så att det gråsprängda håret glittrade som en
stubbåker i månskenet, och försvann i flygeln.
”Det gamla belätet har väl aldrig hört vårt
samtal”, mumlade baronen då han gick uppför de breda
trapporna till sina rum.
”Pass på att jag skall knäppa två flugor i en smäll”,
mumlade magistern för sig sjelf, då han stod och
hackade eld på sin slöa flinta. ”Både den högvälborne
baronen och den der smågrinande guvernanten skola
veta hvem de stungit hafva. Man har velat drifva
gäck med mig, men si dervidlag få de samma svar
som står på linialen:
Du var en narr, som på mig såg,
Lägg mig åter som jag låg —
hä, hä, hä, —- det skall bli delikat i morgon.”
Dagen derpå gick magistern mycket tidigt upp och
bad om ett enskildt samtal med fru rådinnan. Det
beviljades, och nu berättade magistern hela historien om
baronen och Lotta, om hvilken han hade den allra
nogaste reda, emedan han hela tiden smugit i
skuggan bakom dem genom parken. Rådinnan blef i
högsta grad altererad i början, men lugnade sig då hon
fick höra baronens sista yttrande, den der monologen
vid trädgårdsgrinden. ”Jag kunde väl tro”, yttrade
hon till magistern, ”att en man af verld, som baron
Wilde, ej skulle på allvar begå en sådan sottis; han
endast har velat pröfva det enfaldiga våpet, och det
är blott ett skämt.”
”Men si, min nådiga rådinna”, sade magistern,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
