Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vi borde säga och hvad hon obestridligen borde svara;
med ett ord, vi bereda oss på en ljuf, en evigt
minnesvärd stund. Ändtligen kommer vårt hjertas
utko-rade och har i släptåg någon gammal mamsell, som
blifvit öfver och nu ej har annat att göra, än att hänga
med och sällskapa, eller ett par ungar i eller utom
slägten, som se förunderligen nyfikna ut. Hela planen
slår således bom, och ofta röjes förargelsen af ett fint
småleende på den skönas läppar, som tyckes säga:
”nu blef titulus litet artigt snopen”. Hela verlden vet,
huru det hänger tillsammans med den saken, och
derföre förundrar sig ingen, att mamsell Lotta blef hemma,
förändrade rådinnans negligé och smålog för sig sjelf,
ett bestämdt tecken att hon ej var långt ifrån att vara
förargad.
Under tiden satt rådinnan i den kinesiska pagoden
och väntade länge innan hon hörde steg i den
närbelägna ängen och i månskenet fick se honom med
bössan på axeln och den tomma skjutväskan på ryggen,
komma mot lusthuset. Han nalkades försigtigt och
gick sedan in. Der såg han en figur undangömd i
skuggan.
”Du höll ord, älskade flicka; ack, hvad du gör
mig lycklig!” utropade han och störtade fram,
omfattande rådinnans digra figur.
”Ödmjuka tjenarinna”, sade hans fru svärmor in
spe, ”herr baron är alltför artig att kalla mig flicka,
och till på köpet älska mig.”
Det är mycket naturligt, att baronen icke kunde
svara ett ord, utan stod der i ordets vidsträckta
bemärkelse ”förintad”; och jag vill fråga hvarje kristen
menniska, hvad vi skulle svarat i en sådan belägenhet,
jag för min del begriper icke någon utväg eller något
sätt att finna sig, då man så tvärt blir gripen på bar
gerning.
”Eller”, återtog rådinnan efter en stunds tystnad,
”kanske baronen icke menade mig?”
”Ja, men — jag ber tusen gånger om förlåtelse
— j^g —* framstammade baronen och vred sig som
en mask på en metkrok.
”Var lugn, herr baron”, återtog rådinnan, ”jag vet
allt, och blott för att hindra er begå en oförsigtighet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
