Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
få kläder af mig. Min kära inspektor skall svara mig
för att han, utan att fråga mig, låter utpanta hos mina
underhafvande och vräka dem från deras hemman;
ät du, lilla ”parvel”, och du, lilla docka! se, här har
du en god smörgås med ost på; se så, barn, tagen
för er; — ja, inspektoren skall få göra reda och
räkning, huru han handlat med folket. Stackars
menniskor! de anse mig som en barbar, ett odjur, en
omen-niska, det skall ej ske.”
Så fortsatte majoren ett slags monolog, ända -till
dess hans förråd var nära uttömdt och barnen mätta
och belåtna. Någon gladare scen kunde man troligen
aldrig få se än denna barngrupp och modren, som
glad och ‘tacksam, småleende i hoppet om lyckligare
dagar underhöll elden med några stickor, så att den
kastade ljus öfver den glada taflan.
När majoren morgonen derpå kom hem, gick han
in till sin hustru, som, ovan att se honom återkomma
så tidigt på dagen, väntade något ovanligt af hans
besök. Majorens uppsyn var sorgsen, då han fattade
sin hustrus hand och sade:
”Julie, jag har i natt sett något, som öppnat mina
ögon”, och nu berättade han händelsen. ”Äfven du
har lidit för min skull”, tilläde han; ”men ser du, jag
vill ändra mig, jag håller för mycket af dig, för att
någonsin mera längta från hemmet, jag har nu tagit
reda på många saker. Du, Julie, har hulpit dem, som
jag genom mitt slarf störtat i förderfvet, tack Julie.”
Majorskan började gråta; det var ett så ovanligt
uttryck hos hennes man, att hon nästan fruktade för
hans helsa, men det röjde likväl, huru mycket verkligt
godt låg på botten i hans själ. De begge makarne
föllo i hvarandras armar och märkte ej förr än sent
mamsell Åkerlind, som stod på tröskeln.
”Kom hit, Charlotte”, ropade frun, då hon såg
sin vän, ”och deltag i min lycka; min Gustaf håller
ännu af mig som fordom.”
”Mera och mycket mera”, sade majoren, ”jag
älskar dig mera med hvarje dag.”
Denna händelse blef en vändpunkt i majorens
lif, han blef mera hemma och vande sig småningom
vid att älska sin egendom, att finna nöje af att be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
