Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lige brors drag, de äro stela, marmorlika, men likväl
hans, och denna variation, ingen annan än han och
allra minst en utländing kunde spela den så
karaktäristiskt. Georg var en skicklig musikus, ack, jag har
som barn tusende gånger hört dessa ömsom glada,
ömsom klagande toner, som han ännu låter sitt
instrument sjunga: hvarje ton, hvarje blick är Georgs —
det är han.”
”Du är så säker”, sade majorskan, ”att jag nästan
börjar ana möjligheten; han har nu i nära sexton år
vistats utrikes. Huru skola vi få reda på
sammanhanget?”
Lotta smålog, ty hon fann sig trodd. ”Ack jo”,
sade hon, ”bed löjtnant Antonsson uppsöka honom
och blott händelsevis nämna mitt namn eller blott
Wi-tomta. Jag är säker att han skall röja sig, att jag
skall återfå min stackars bror, trösta honom, tala om
vår gamla mor för honom — ack gör det!”
På majorskans begäran gick löjtnant Antonsson
andra morgonen till Stainhofer. Han fann mannen
fåordig och kall; men då han nämde ordet Witomta,
spratt den utländske konstnären till, liksom han fått en
elektrisk stöt, och kastade en hastig och
genomträngande blick på löjtnanten. Denne, som nu fann att
mamsell Åkerlind hade rätt, sade: ”Herr Stainhofer,
jag är er vän. Säg uppriktigt, vill ni träffa er syster,
Lotta Åkerlind?”
”Hvad, henne!” ropade Stainhofer, ”ni känner
henne? För mig till henne.” I detta ögonblick och
med darrande häftighet fattade han sin hatt. ”Kom,
herre, jag vill se henne, fastän jag föresatt mig att ej
träda inför hennes ansigte.”
Inom några ögonblick derefter inträdde Georg i
sin systers rum. Hon satt klädd i en hvit
morgon-drägt och blek som den i en hvilstol. Hon smålog
och sträckte ut armarne mot brodern, som störtade
sig deri. Det var tyst derinne länge, ty ingen ville
störa återseendets ögonblick. Slutligen började bror
och syster att tala.
”Och du sluter”, hviskade Georg dyster,
”fadermördaren i dina armar, min stackars syster. Ser du
icke hur samvetsqvalen och ångern uttorkat hvarje
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
