Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
måst sitta bredvid, dä menniskan kämpar ut sin kamp
och lifvet flyr från de blåbleka darrande läpparne.
Men Öfverallt var han densamme, en svag menniska
blott, troende mången gång, liksom andra, på den
menskliga forskningens segrar öfver naturen, och lika
ofta sviken i sin tro; men likväl varm för
mensklig-heten, deltagande för lidandet och verksam i nödens
stund. Men då den konstiga bygnaden, som utgör en
menniska, föll, då den lossnat i sina fogningar och
själen måste flytta undan från det ramlande huset, då
önskade han ofta att vara mer än menniska för att
kunna rädda, och då denna önskan ej kunde
bönhöras, tröstade han, då läkte han själens sår och satt
som en gammal vän vid den kämpandes bädd. För
honom var läkarekonsten hvarken ett handtverk eller
en födkrok eller en väg till utmärkelse; men den var
en väg till egen tillfredsställelse, till denna tysta lycka,
som den känner, hvilken en gång vill kunna lägga
handen på hjertat och i dödsstunden säga: jag har
handlat så godt jag förstått, döm mig icke, Herre, efter som
jag handlat, utan som jag velat.
Blott han och mamsell Åkerlind sutto vid den
gamla barnavännens bädd och begge kunde blott visa
henne vänskap; hjelp var der ej mer att hoppas, ty
instrumentet, på hvilket själen spelat, var förslitet.
Det var en sommarafton, solen höll just på att gå
ner och kastade ett rödgult sken på kyrktornet, der
alla luckorna voro öppna. Klockorna ringde och nedåt
gatan skred en likprocession, som väckte allas
deltagande, om ej genom annat, för sin ovanlighet. Tolf
hvitklädda flickor med blomsterkransar i håret och
spär efter tårar på de glödande kinderna, buro en
likkista mellan sig. Det var den gamla barnavännen,
som bars af sina lärjungar till grafven. Det var
fullväxta flickor, som förut gått i hennes skola, och som
nu erbjudit sig att bevisa henne den sista tjensten.
Lärarinnetjensten i flickskolan var ledig.
Nu förkunnade fattigdirektionen, att hugade
sökande borde anmäla sig iqom trettio dagar, och när
den sammanträdde, fann den blott en inlaga, och denna
skrifven och undertecknad ”Charlotte Åkerlind”. Det
blef en stor förundran i hela staden hvad den rika mam-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
