Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Grannflickorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ut och in i det sköna huset, en kapten vände om bladet i
not-boken, en löjtnant stod förtjusad bakom stolen, då Regina spelade
fortepiano, och en major hade slagit sig ner bredvid mamma sjelf
och var högst ämabel. Med ett ord, allting var herrligt. Men
svarfvaren hade en hygglig gesäll, som flitigt arbetade och kunde
svarfva långa ypsilantipipskaft utan riktbräde och som åt Johanna
svarfvade syskrufvar och nålhus, och tycktes innerligt lycklig, då
Johanna rodnade för presenten och sade: »Lindgren är alltför god,
han gör sig så mycket besvär för min skull».
Då sväfvade alltid en bekännelse på den stackars gossens
läppar, men han sväljde ner den och gick åter till sitt arbete. Der
hörde man hans sång under det svarfstolen gick, och lilla Johanna
stod bakom dörren och hörde på; nere i kojan sjöng han; uppe i
det stora huset sjöng Regina. Hvilken var lyckligast: han, som
ännu aldrig tänkt på att rösten kunde vara dålig, eller Regina,
som merändels efter hvarjehanda halsbrytande rullader fick höra sin
mor säga: «Lilla Regina, du är ej vid röst i afton, du glömde din
boa i går aftse».
Vi — förlåt mig, det var ej egentligen vi, utan stadens fruar,
ibland hvilka min hustru äfven räknas — vi, således, undrade
storligen hvem den der långa karlen med det bleka ansigtet och de
miserabla benen, som då och då gick uppför gatan, väl kunde vara,
men fingo slutligen veta, att det var unga baron från Krukehof,
kammarherren och löjtnanten Jules, som så länge legat i Faris, och
som nu återkommit för att taga mamsell Smoer i ögonsigte.
Unga kammarherren var sin fru mors ögonsten och ett snille
i salongen, han kunde skrifva vers och äfven något rita samt var
en grundlig musikkännare, så till vida, att han hört Beriot och
Thalberg, Kalkbrenner och Moscheles, och, oaktadt han sjelf
hvarken hade röst eller kunde traktera något instrument, var han en
crkännare», som föll i förtjusning, så snart han såg något utmärkt
namn på titelbladet till noterna, hvilka han föröfrigt hvarken
behöfde se eller höra, för att bedöma verkets värde i musikaliskt
hänseende. Hans talang som ritare höll sig till linearritning,
men han förstod likväl att uppskatta värdet af Raphael, hvars
sublima idé att låta Jungfru Maria vid bebådelsen lik en nunna
sitta framför ett krusifix, han ej nog kunde beundra. Med ett ord,
han var en man, som förklarade hvarje konstnärs innersta tankar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
