Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Grannflickorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hade samma fysionomi, om han såg lycka eller olycka, och icke
ett enda tecken af bifall eller tadel kunde förmärkas på hans min
— han var en man, som lik en bild} sig alltid lik, stod midt
ibland menniskornas hvimmel.
Reginas bjerta var ej ännu bundet af någon, och då
kammarherren anmälde sig såsom friare, rördes hon ej stort mera än då
betjenten sade: «bordet är serveradt». Hon lät ej en enda smula
hjerta gå in i idéen af ett giftermål, och Jules försäkringar om
evig kärlek voro för henne af ingen annan betydelse än de granna,
prentade bokstäfverna på en karta. Be stodo der endast som en
slags tillhörande prydnad.
Yi hafva ej glömt lilla Johanna, fastän det stora husets
innevånare, som sig bör, länge upptagit vår uppmärksamhet, och vi
smyga oss således ned i svarfvarens lilla bostad och se hvad der
händer.
Det var jul, men ingen glädje, ingen sång hördes derinne;
fader Hjulström låg illa sjuk, och lilla Johanna satt tyst och stilla
inne hos fadren med sin stickstrumpa i handen och en uppslagen
psalmbok framför sig på bordet. En lugn resignation hade uttryckt
sig i det glada ansigtet. Det var ej sorg; det var lugn, der stod
afspegladt. Lindgren hade varit efter presten, och Johannas mor
kokade kaffet i köket utan cikoria åt pastorn, som var en väldig
kaffevän. Den sjuke reste litet på hufvudet och nämnde Johannas
namn, och straxt stod flickan vid hans säng och ville bjuda honom
af den goda soppan, som kommerserådinnan hade nedskickat, —
men gubben skakade på hufvudet och tog flickans hand och sade:
«Johanna lilla, du blir ensam, du och din mor, och ingen sköter
verkstaden; om du ville som jag, så gifte du dig med Lindgren;
vill du det?» — Johanna rodnade starkt och såg på gesällen, som
med förlägen min stod der och väntade på sin dom — ändtligen
sade hon ett sakta ja, som endast fadren hörde — men då
gubben tog af sig nattmössan, sammanknäppte sina händer och sade:
«nå ^å Gud välsigne eder begge och gifve eder lycka och glädje
och en salig död» — då förstod Lindgren hvad hon svarat och
närmade sig. — «Tack fader Hjulström», sade den öfverlycklige
gossen och lutade sig ner, «med Guds hjelp skall jag sköta
verkstaden, så att hvarken mor eller Johanna behöfva svälta». En
rörelse, deri kärleken och sorgen öfver en befarad skiljsmässa hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
