Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Troheten intill döden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jag glömde dig, trogna varelse. Och det är», fortsatte han och
vände sig till mig, «Clothildas vilja att vi skola skiljas? Hon vill
söka skiljsmässa, och jag skall påtaga mig skalden? Men jag gör
det icke; ty det vore en hädelse mot Gud att genom en lögn
bryta det förbund, han välsignat, en så bitter lögn, som denna
skulle vara, nej, det är omöjligt. Du ser», fortfor han något
lugnare, «att skiljsmässan icke är långt borta, jag känner på mig, att
det snart är slut, att grafven snart skall hafva utfärdat sitt
skiljo-bref, och troligen den rättvise domaren deruppe äfven sitt för evigt;
huru hon handlat, hemställer jag under Guds dom, huru jag
handlat, kommer Han snart att dömma; emedlertid ingår jag, under
intet vilkor, på hennes förslag.» — «Men», sade jag, «kom ihåg,
Etienne, att äfven du blef fri, att du kunde göra ett nytt och
lyckligare val, och då?»>––––-«Ha ha ha», skrattade han bittert,
«du förespeglar mig kärlekens lycka, nå väl, jag vill kasta mig i
den eviga kärlekens armar, är du då nöjd?» »Du är förtviflad»,
invände jag, «och ser allt från den mörka sidan.» «Ack nej»,
svarade han och smålog; «vet du, det är ej utan skäl, som man
begrafver de döda med ansigtet åt öster; vi vandra, under hela vår
lefnad, i denna riktning. Då vi äro barn, hafva vi midt emot oss
den uppgående solen, morgonrodnaden och den glänsande skifvan
blända oss, men vi se ingen skugga; den faller nemligen bakom
oss; i ynglingaåren faller sölen rätt ned på vårt hufvud, skuggan
finnes, men hon är så kort, så obetydlig, och ljust är allt vid
middagsstunden; men ålderdomen kommer och solen sjunker i
vester, då se vi skuggan af oss sjelfva falla långt framom oss, det
är samma skugga, som hela lifvet igenom följt oss, men hon ligger
nu tydlig framför våra blickar; — men der Qerran glänsa berg och
skyar i aftonrodnans återglans; vi skynda framåt, för att hinna
förbi vår egen skugga; der hon försvinner — är grafven; hon sam-*
mansmälter med dess mörker och vi nedstiga. Så är det med oss,
och det beror på händelsen, om vi hinna längre eller kortare på
vägen, innan vi falla; jag ser redan den långa skuggan och äfven
det svalg, der hon skall försvinna; nå väl, hälsa Clothilda, att i
ringen står: (ringen utom döden», och att åtminstone jag håller
mitt löfte.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
