Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Troheten intill döden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Pft begtafaragen efter den lilla engeln iakttog Clothilda hvad
man plägar kalla «en anständig sorg»; hon tryckte dfi och då ain
stickade näsduk till ögo&eu för att gråta* ftiea inga tårar syntes
just till; ty det låg i hennes karakter att «8Örj& med förnuft»*
«Det rar väl», hviskade hon till mig> »att ej Etienne lefver nu;
han skulle blifvit alldeles förtviflad; han tog allting så öfverdrifvet.»
Så snart de få sorgedags r»e v om förbi, lades sorgen bort itteå
klädningen, och allt det gamla, hennes ungdoms glädje och hennes
försvunna sorger voro glömda.
Flera år efter dessa händelser satt man en afton» i en för*
trolig aftoncirkel, hos öfversten, och bland förflutna bilder-, som
frammanades, var äfven bilden af Etienne och lilla Mina. «D<*
var», sade friherrinnan. «väl att Gud tog det lilla stackars barnet
till sig; ty det hade i sitt lynne mycket, som liknade salig Etienne;
det var födt för att blifva olyckligt sjelft och göra andra sorg; det
var så lättrört och lättretligt för hvarje motgång, så att äfven den
minsta sorg här i lifvet skulle rubbat dess förstånd. Nå, å propos,
kusin Adam», fortfor hon, vändande sig till mig, «är det sannt,
som folket pratar, att Fylax ännu går, en gång om dagen, till
Etiennes graf och tjuter och krafsar under stenen?» »Ja, det är
sanning», svarade jag, något flat öfver att Clothilda ville väcka en
sådan fråga. «Den trogne Fylax besöker ofta Etiennes graf och
sitter der, liksom försänkt i djupa tankar, krafsar i jorden och
smågnäller.» »Jaså», sade min kusin, »det är således icke endast
prat; det är ändå löjligt nog att se, huru de osjäliga djuren
liksom täfla med menniskan i känslofull het; hvad tänker ni, herr
hof-predikant, derom; måntro de verkligen hafva känslor och tankar
liksom en menniska?» Den tilltalade, en liten mager ung man,
med ett stereotypiskt falskt leende på sitt ansigte, svarade, »att
hundens trohet var endast en blind instinkt, och att ett djur ändå
alltid förblef utan reflektionsförmåga och handlade blott till följe
af en inre, omotiverad naturdrift.» »Emedlertid är det ändå ganska
vackert», sade friherrinnan, »stackars Fylax, han förstår icke bättre,
och han gör så godt han förstår. Kusin underhåller ju hunden,
han nämndes ju i en punkt af den stackars Etiennes testamente?
Det var besynnerligt nog. Stackars Etienne!» «Fru friherrinnan»,
sade hofpredikanten smidigt, »minnes, att ”grafven allt forliker”;
ert ömma hjerta kan ej utan vemod tänka tillbaka på flydda tider;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
