Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - V. Sällskapslifvets behag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skall nemligen sätta opp en väf, men nu leker Fredér med barnen,
de äro tre och alla storma omkring fadren, som hittar på lekar åt
dem, som jollrar och talar om sagor for dem. Den der magister
Fredér, skulle litet hvar säga, är ändå bra barnslig — och likväl
är han nästan den ende i staden, som har kårlek för kunskaper
och som arbetar för att skaffa sig sådana. Sedan barnen böxjat
blifva trötta och kanske äfven fadren, går han till sina böcker;
han sitter der begrundande i sin studerkammare och njuter med
hela sin själ af det valda sällskap, han har på sin bokhylla. Han
begrundar djupt och märker icke, att hans hustru smugit sig in i
mmmet med det minsta barnet. Men ett par små armar slå sig
om hans hals; han vaknar ur sina spekulationer, ser åt sidan och
blickar rakt in i ett par leende barnaögon. «Go mollon, tota
pappa I# lallar barnet och räcker fram den lilla purpurmunnen. «Go
morgon, lilla Mina», säger fadren och glömmer sin bok och sina
studier åter på en stund.
Magistern kan allting, han ritar bra och spelar gerna
fortepiano; hans hustru och han kunna hela timmar i qvällningen, när
dagsarbetena äro slut, sitta vid pianot och spela, eller också sitter
lilla frun ensam der och sjunger något af mannens favoritstycken;
det roar henne, ty det roar honom.
Magister Fredér är snarare fattig än förmögen; men han är
skuldfri, — han är skuldfri i alla bemärkelser.
«Det är riktigt synd om den stackars Fredér», sade
häromdagen kapten Wassbuk och spände ut sina klotformiga ögon på
ett eget sätt, hvilket hos honom betydde, att han yttrade något
högst vigtigt; «det är riktigt synd om honom, ty han har nu en
gång fått den olyckliga vanan att vara folkskygg, och han skulle
verkligen bli en misantrop, om icke jag då och då gick till honom
och muntrade honom något.» Med dessa ord lemnade kaptenen
sitt sällskap och gick in till Fredér.
•Goddag, bror Fredér! nåh, förbanna mig sitter du inte der
och ritar, — huru i Guds namn kan du vara road af sådant; det
är ett arbete bara för små flickor i pensionerna, ha, ha, ha.» —
«Åh ja», smålog magistern på sitt lugna sätt och steg upp, «du
kan ha rätt; inte är det Just för nyttans skull; men när jag
ingenting annat har att göra, s& hvilar jag mig med sådant.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
