Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - V. Sällskapslifvets behag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Några dagar derefter blefvo herrskapet Fredér bjudna till
borgmästarens på thé och supé. Mau måste gå, det var den
tredje bjudningen, man kunde ej refusera. Magister Fredér med fru
spatserade derföre så der vid sextiden uppåt gatan och till borg*
mästarens; kapten Wassbuk, som gick samma väg, gratulerade dem
att en gång komma ut i fria luften, och hade en historia apropos,
som var mycket qvick och rolig, skada blott, att den gode
kaptenen icke miqdes slutet eller sjelfva epigrammets udd, — alla
accessoirer mindes han förträffligt; men efter vanligheten var alltid
minnet klent angående sjelfva ämnet. Det som dock hjelpte upp
saken var, att den gode kaptenen sjelf skrattade af hjertans grund
åt det der roliga, som han ej var i stånd att påminna sig. Qvicka
och snillrika tankar voro storfrämmande i den gode kaptenens
hjema, och lik en skata kunde han skratta, både innan de kommo
och sedan de gått sin väg.
Vår borgmästare är en liten trind gubbe, något dof och
lom-hörd utaf sig. «Ah, ödmjuka tjenare, herr magister!» sade han
fryntligt, »och välkommen, lilla frun! de äro så sällan ute; kan
göra gadt ibland att komma ut och roa sig en smula.»
Magister Fredérs kommo in i sällskapet; man och hustru
skiljdes åt, och frun sattes i soffan, der fruarne på allt
upptänkligt sätt sökte roa henne med berättelser om pigor och gesäller,
om smörsmet och frikadeller, om modejournaler och hur den eller
den hade det på den sista balen, der den stackars Emelie ej
hade varit.
Herrarne satte sig att spela; värden beklagade, att han hade
så svårt att hitta på något nöje åt magistern, som intet spelade
kort, och dermed satte han sig vid spelbordet.
Magister Fredér gick der nu i sin svarta frack, såsom en
gengångare från en annan verld, och stöfvade mellan spelborden; hvart
han kom, så visade man honom kort, för att förfråga sig, om man
skulle passa eller icke; det är nemligen ett karakteristiskt drag af
kortspelare, att de anse sin konst rent af såsom en naturens skänk,
den ingen kan undvara; de se nemligen i korten det enda sätt,
som det «animal sociale», som en filosof kallar menniskan, eger att
deltaga i samhällslifvets nöjen, och tyckas nästan anse den, som
ej kan spela kort, för blott halfmenniska. Då magistern derföre
förklarade sin okunnighet i den ädla kortkonsten, fick man alltid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
